Tankar och funderingar
Lustigt hur jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle skriva ett till inlägg i bloggen, redan idag. Det trodde jag inte, men jag sitter på mitt jobb och har tråkigt framför en dator och då passar det alldeles utmärkt att skriva lite här. Jag har ju ändå några timmar att döda, så att säga. Frågan är ju bara vad det är jag ska skriva om.. Har liksom inte så mycket bloggvana och blogglust..
Tänkte iallafall att jag skulle skriva ner lite tankar som jag har inför denna graviditet och inför att bli tvåbarnsmamma.
Har de senaste månaderna börjat sakna Vincent otroligt mycket när jag inte är med honom. Jag har ju såklart alltid saknat honom när han är hos sin pappa, men inte alls som jag gör nu. Nu är det någonting utöver det vanliga. Jag pratar om honom hela tiden, så som många gör när de träffat en ny partner och är nykära, så mycket pratar jag om Vincent. Jag tänker på honom dygnet runt och drömmer om honom på nätterna. Jag gråter ibland av saknad. Jag tar varenda tillfälle till vara när det kommer till att gosa och mysa med honom. Ibland tycker jag synd om den lille stackaren. Han kanske sitter och leker och så kommer en blödig mamma in på rummet och stör hans lek, bara för att få lite Vincentkärlek och gos.
Jag vet inte om det är mitt sätt att försöka ta till vara på den sista tiden som det bara är han och jag och ingen annan som ska dela på uppmärksamheten. Men helt plötsligt så känns det väldigt annorlunda. Jag är dessutom så otroligt stolt över allt som han gör. Även när han plockar fram sin värsta trots så blir jag alldeles varm i kroppen. Han har ju en sån stark vilja. Och det gör mig stolt. Sen är han såklart en liten pojke som man SKA vara stolt över, för han är ju så duktig på allt. Precis allt! Han är bäst helt enkelt, min son. Och jag är så stolt och lycklig över att jag får vara hans mamma.
Sen har jag också börjat fundera på hur jag ska kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Vincent. Går det ens? Finns det så mycket kärlek? Det är förbluffande. Innan jag blev gravid så tänkte jag ofta att när jag väntar Vincents syskon så kommer mitt största bekymmer vara att jag inte vet hur jag ska göra för att Vincent inte ska känna sig bortprioriterad. Men nu när jag faktiskt är gravid så undrar jag istället hur jag ska göra för att inte få den nya bebisen att inte känna sig bortprioriterad. Känner alla såhär, eller är det fel på mig?
Jaja, det är lite av de sakerna som jag funderar över. Det finns ju såklart många fler funderingar, men jag kan spara de tankarna till ett senare tillfälle.
Puss och Kram!
Tänkte iallafall att jag skulle skriva ner lite tankar som jag har inför denna graviditet och inför att bli tvåbarnsmamma.
Har de senaste månaderna börjat sakna Vincent otroligt mycket när jag inte är med honom. Jag har ju såklart alltid saknat honom när han är hos sin pappa, men inte alls som jag gör nu. Nu är det någonting utöver det vanliga. Jag pratar om honom hela tiden, så som många gör när de träffat en ny partner och är nykära, så mycket pratar jag om Vincent. Jag tänker på honom dygnet runt och drömmer om honom på nätterna. Jag gråter ibland av saknad. Jag tar varenda tillfälle till vara när det kommer till att gosa och mysa med honom. Ibland tycker jag synd om den lille stackaren. Han kanske sitter och leker och så kommer en blödig mamma in på rummet och stör hans lek, bara för att få lite Vincentkärlek och gos.
Jag vet inte om det är mitt sätt att försöka ta till vara på den sista tiden som det bara är han och jag och ingen annan som ska dela på uppmärksamheten. Men helt plötsligt så känns det väldigt annorlunda. Jag är dessutom så otroligt stolt över allt som han gör. Även när han plockar fram sin värsta trots så blir jag alldeles varm i kroppen. Han har ju en sån stark vilja. Och det gör mig stolt. Sen är han såklart en liten pojke som man SKA vara stolt över, för han är ju så duktig på allt. Precis allt! Han är bäst helt enkelt, min son. Och jag är så stolt och lycklig över att jag får vara hans mamma.
Sen har jag också börjat fundera på hur jag ska kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Vincent. Går det ens? Finns det så mycket kärlek? Det är förbluffande. Innan jag blev gravid så tänkte jag ofta att när jag väntar Vincents syskon så kommer mitt största bekymmer vara att jag inte vet hur jag ska göra för att Vincent inte ska känna sig bortprioriterad. Men nu när jag faktiskt är gravid så undrar jag istället hur jag ska göra för att inte få den nya bebisen att inte känna sig bortprioriterad. Känner alla såhär, eller är det fel på mig?
Jaja, det är lite av de sakerna som jag funderar över. Det finns ju såklart många fler funderingar, men jag kan spara de tankarna till ett senare tillfälle.
Puss och Kram!
Länge sen sist
Ja, det var verkligen länge sen sist. Jag har inte bloggat på hur lång tid som helst. Liten uppdatering.. Träffade en kille, blev gravid, flyttade till ett hus och lever snart ett tvåbarnsliv. Märkligt hur fort saker och ting kan gå ibland. Poff sa det bara. Nu sitter jag här och är i vecka 15 (14+6), så alltså i vecka 16 imorgon. Har väl känt lite bubbel i magen innan, men igår är jag helt säker på att jag kände bebisen röra på sig. Ganska stor skillnad från när jag kände det med Vincent. Jag var väl i vecka 23 eller nåt sånt då. Så det har gått mycket snabbare denna gång. Ser dessutom inte alls ut att vara i vecka 15 bara, utan snarare typ vecka 25 kanske.. Iallafall om man ska se till hur jag såg ut när jag väntade Vincent. Tack och lov så har jag inte gått upp lika mycket i vikt denna gång, och förhoppningsvis så slipper jag göra det under resterande tid också.
Men, men, nog om det.. Vincent är en kaxig liten charmör.. Han snappar upp precis allt som man säger till honom (och andra) och han använder det i slutandan alltid emot mig. Så det gäller verkligen att passa tungan. Men han är så fantastiskt underbar och man glömmer snabbt bort hans tokiga komentarer. Han är jätteglad över att han ska bli storebror. Han frågar mig hela tiden när bebisen kommer. Gullunge. Har fått en del kniviga frågor också. T.ex. om hur bebisen ska kunna komma ut. Försökte rädda det lite snyggt med att förklara att mamma kommer få ont i magen när bebisen vill komma och då ska mamma åka till doktorn. Så hjälper dom mamma att få ut bebisen. Men det svaret dög inte.. Han ville ha en utförlig beskrivning av hur det hela skulle gå till och då kunde jag ju inte ljuga för honom, så i slutändan skrattade han till och sa "Haha, min mamma ska bajsa en bebis med snippan". Lite så blev det och både han och jag var ganska nöjda över det.
Annars vet jag inte så mycket mer som känns relevant att skriva om. Lever lite i min mammabubbla just nu. Och det är ju inte helt tokigt det. Nu ska jag äta frukost. Vi får se hur lång tid det tar till nästa gång.
Puss och Kram!
Men, men, nog om det.. Vincent är en kaxig liten charmör.. Han snappar upp precis allt som man säger till honom (och andra) och han använder det i slutandan alltid emot mig. Så det gäller verkligen att passa tungan. Men han är så fantastiskt underbar och man glömmer snabbt bort hans tokiga komentarer. Han är jätteglad över att han ska bli storebror. Han frågar mig hela tiden när bebisen kommer. Gullunge. Har fått en del kniviga frågor också. T.ex. om hur bebisen ska kunna komma ut. Försökte rädda det lite snyggt med att förklara att mamma kommer få ont i magen när bebisen vill komma och då ska mamma åka till doktorn. Så hjälper dom mamma att få ut bebisen. Men det svaret dög inte.. Han ville ha en utförlig beskrivning av hur det hela skulle gå till och då kunde jag ju inte ljuga för honom, så i slutändan skrattade han till och sa "Haha, min mamma ska bajsa en bebis med snippan". Lite så blev det och både han och jag var ganska nöjda över det.
Annars vet jag inte så mycket mer som känns relevant att skriva om. Lever lite i min mammabubbla just nu. Och det är ju inte helt tokigt det. Nu ska jag äta frukost. Vi får se hur lång tid det tar till nästa gång.
Puss och Kram!
Bloggterapi.
Då var det dags igen. Kanske lite bloggterapi i ett par veckor tills hjärnan trasslat upp knutarna. Det brukar ju bli så. Egentligen så vet jag inte riktigt vad det är som är "trassligt" men någonting gör att jag ligger vaken vid denna tid på dygnet utan att sova. Sist jag fick en bloggperiod så fick jag en del respons på det jag skrev. Vilket var väldigt roligt! Det kanske kan bli så igen?
Min vardag rullar på som den gjort ett tag nu. Inga extrema utsvävningar åt något håll alls. Mer om det senare.
Nu minns jag varför jag alltid bloggar nattetid.. Det är jättebra sömnmedel. Även om allt som analyseras inte skrivs och allt som skrivs inte analyseras så analyserar hjärnan en hel del i skrivande stund. Är det inte fantastiskt hur hjärnan fungerar? Helt plötsligt, efter ett par timmars misslyckade försök till att sova, så känns det som om jag inte kan hålla ögonen öppna längre. Därför säger jag nu, med största tacksamhet till bloggen, Godnatt!
Bloggterapi.
Då var det dags igen. Kanske lite bloggterapi i ett par veckor tills hjärnan trasslat upp knutarna. Det brukar ju bli så. Egentligen så vet jag inte riktigt vad det är som är "trassligt" men någonting gör att jag ligger vaken vid denna tid på dygnet utan att sova. Sist jag fick en bloggperiod så fick jag en del respons på det jag skrev. Vilket var väldigt roligt! Det kanske kan bli så igen?
Min vardag rullar på som den gjort ett tag nu. Inga extrema utsvävningar åt något håll alls. Mer om det senare.
Nu minns jag varför jag alltid bloggar nattetid.. Det är jättebra sömnmedel. Även om allt som analyseras inte skrivs och allt som skrivs inte analyseras så analyserar hjärnan en hel del i skrivande stund. Är det inte fantastiskt hur hjärnan fungerar? Helt plötsligt, efter ett par timmars misslyckade försök till att sova, så känns det som om jag inte kan hålla ögonen öppna längre. Därför säger jag nu, med största tacksamhet till bloggen, Godnatt!
Bollar.
För närvarande har jag ett relativt fullspäckat schema vilket är bra, för då slipper man tänka så mycket hela tiden. Jag har en del bollar i luften och tack vare "Foten i röven" så har jag även en del att se fram emot, så nu behöver inte allt bara vara så negativt hela tiden. En vacker dag ska jag tacka "foten i röven", men inte nu. För fanskapet ska inte veta hur mycket saker och ting uppskattas. Fast, jag tror i och för sig att jag redan nämnt det vid flertalet tillfällen. Fast det talar jag inte högt om. Imorgon ska jag ringa en del jobbiga, men även roliga samtal. Det ska bli kul. Sen nästa vecka ska jag hälsa på min älskade mamma. Som jag har saknat henne. VincePrincen också, såklart! Nu ska jag röka.
Puss och Kram!
Gör annorlunda.
Ofta funderar jag på varför man gör som alla andra. Man lever sitt liv i "rätt" ordning. Man pluggar, jobbar, träffar kärleken (någon gång, förhoppningsvis), flyttar ihop, förlovar sig, gifter sig, åker på bröllopsresa, kommer hem, skaffar en hund, köper ett hus, skaffar barn, köper en större bil, skaffar ett till barn, köper ett större hus, skaffar ett tredje barn och sen lever man lyckliga i alla sina dagar. Det är liksom typ så man förväntas leva.. Men varför göra som alla andra? Varför är det inte lika okej att göra annorlunda? Jag har alltid känt att det är tråkigt att leva inom denna ram.. Att saker känns så förutsägbart. Det finns liksom ingen spänning i livet.
Varför inte ligga med fyra one-night-stand, bli gravid med någon av dom, börja plugga mitt i graviditeten, gifta sig med sin bästa tjejpolare (som f.ö. också blivit gravid av någon random kille), hyra en husvagn, föda barn i Grekland (smekmånad), komma hem och leka rysk roulette tills endast en av de fyra killarna är kvar? Sen sälja husvagnen och köpa trisslotter för alla pengar, vinna 100 000, bo hos frugans föräldrar och sen hitta kärleken och skilja sig från frugan, flytta ihop och sen leva lyckliga i alla sina dagar. Det känns mer spännande.
Jag vet inte hur ofta jag har pratat med vänner som precis förlovat sig, skaffat barn eller flyttat ihop, och så får man höra: "Det var rätt tid" eller "Det var nästa steg". Whaaaat?! Vadå, så du skaffar en unge för att det var nästa steg? Inte för att det kändes bra och du var redo? Hur tänker man då? Jag menar såklart inte att man nödvändigtvis ska ligga med fyra killar, gifta sig med en tjejkompis och leka rysk roulette, men känner man att det är det man vill göra, så fine! (Minus ryska rouletten såklart, det är ju faktiskt olagligt) Men mår man bra av att göra exakt det som förväntas att man ska göra så tycker jag att man ska göra det. En sak har jag lärt mig av min separation från Vincents pappa. - Skit i vad alla andra tycker och tänker och gör det som du själv mår bäst av! Att vara olycklig och göra "rätt" är inte bra. Om man är rädd för vad omgivningen ska tycka så kommer man alltid få gå runt och vara rädd och olycklig. Om det är personer som älskar dig och vill dig ditt bästa så kommer dom inte döma dig för ditt val av hur du vill leva ditt liv, sålänge det inte är skadligt. Gör dom det är det ändå inget att ha kvar! Det har jag lärt mig den hårda vägen. Många vänner är numera bara bekanta, medans andra bekanta numera är vänner.
Varför göra som andra gör, när man kan göra som man själv vill?
Varför inte ligga med fyra one-night-stand, bli gravid med någon av dom, börja plugga mitt i graviditeten, gifta sig med sin bästa tjejpolare (som f.ö. också blivit gravid av någon random kille), hyra en husvagn, föda barn i Grekland (smekmånad), komma hem och leka rysk roulette tills endast en av de fyra killarna är kvar? Sen sälja husvagnen och köpa trisslotter för alla pengar, vinna 100 000, bo hos frugans föräldrar och sen hitta kärleken och skilja sig från frugan, flytta ihop och sen leva lyckliga i alla sina dagar. Det känns mer spännande.
Jag vet inte hur ofta jag har pratat med vänner som precis förlovat sig, skaffat barn eller flyttat ihop, och så får man höra: "Det var rätt tid" eller "Det var nästa steg". Whaaaat?! Vadå, så du skaffar en unge för att det var nästa steg? Inte för att det kändes bra och du var redo? Hur tänker man då? Jag menar såklart inte att man nödvändigtvis ska ligga med fyra killar, gifta sig med en tjejkompis och leka rysk roulette, men känner man att det är det man vill göra, så fine! (Minus ryska rouletten såklart, det är ju faktiskt olagligt) Men mår man bra av att göra exakt det som förväntas att man ska göra så tycker jag att man ska göra det. En sak har jag lärt mig av min separation från Vincents pappa. - Skit i vad alla andra tycker och tänker och gör det som du själv mår bäst av! Att vara olycklig och göra "rätt" är inte bra. Om man är rädd för vad omgivningen ska tycka så kommer man alltid få gå runt och vara rädd och olycklig. Om det är personer som älskar dig och vill dig ditt bästa så kommer dom inte döma dig för ditt val av hur du vill leva ditt liv, sålänge det inte är skadligt. Gör dom det är det ändå inget att ha kvar! Det har jag lärt mig den hårda vägen. Många vänner är numera bara bekanta, medans andra bekanta numera är vänner.
Varför göra som andra gör, när man kan göra som man själv vill?
Att prioritera sina val.
Ibland får man bara leva och inte känna efter så mycket. Om man gör det, njuter av stunden och funderar på en del praktiska lösningar så kan slutresultatet ändå bli bra. Men.. (här kommer det berömda "menet") man ska inte alltid förvänta sig att saker och ting kommer bli bra. Man måste alltid ha en plan-b. Vad ska då denna plan-b bli? Det visar sig. Ett steg i taget, Nathalie. Ett steg i taget.
En del personer förstår inte att man ibland gör saker som kan verka konstigt eller elakt för att man till slut ska kunna få det bra. Speciellt när det är barn inblandade. Då är det inte bra att göra någonting förhastat. Man måste då känna efter ordentligt, se mot- och medgångar, räkna med problem och väga om fördelarna är större än nackdelarna. Om det är så att det är mer fördelar än nackdelar så kan man ge det ett försök.
Ibland uppstår det dessvärre situationer där man känner att man inte har något annat val. Där behöver det nödvändigtvis inte handla om att fördelarna ska vara fler. Det kanske är så att fördelarna är fler om man säljer sin egen själ, men den enda stora nackdelen efter det är då att man inte har någon själ kvar. Då kanske det är bäst att följa känslan istället för praktiska saker, eftersom man aldrig kommer bli lycklig utan sin själ. För, alla materiella för- och nackdelar är som sagt bara materiella. Det finns ingenting materiellt som inte går att ersätta med någonting annat. Känslorna, däremot, går inte att ersätta. Det finns bara en uppsättning, och du kommer aldrig få tillbaka exakt samma känsla igen. Och känslorna är dessutom mycket skörare.
Svamel, svamel..
Lustigt hur saker kan förändras...
Jag älskade dig, men du förstörde mig, nu hatar jag dig.
Jag tycker verkligen, verkligen, väldigt mycket om dig. <3
Karmajävel.
Adrenalinet pumpar.. Jag är så irriterad på saker och ting. Jag hoppas att saker kommer till sin rätt.. Karma måste skärpa sig. Jag har växt upp och försökt, i den mån jag kan, att leva efter karma på bästa möjliga sätt. Men nu på senare år så tror jag att det bara är Bull Shit! För, gång på gång på gång på gång så sviker karma mig. Folk som inte, enligt min mening, lever efter karma får ibland så mycket lycka kastat i ansiktet på dom själva så dom ibland kräks en liten lyckospya. En liten spya som endast står för orättvisa. Jag blir så förbannad när det händer. Jag ska sluta leva efter karma. Jag ska numera leva efter principen "Jag gör som jag vill och skiter fullkomligt i alla andra". Och skulle det nu vara så att karma finns och ska straffa mig så visst, gör det. Då har jag iallafall större förståelse för varför saker blir som det blir. Just nu talar jag inte bara för mig själv. Jag menar, jag känner så många människor som verkligen är fina personer i hjärtat och själen, men trots det så får dom ingen lycka. Varför? Jo, för att karma inte finns. Sen finns det dom äckliga parasiter som bara förstör och förstör och förstör för andra. Jag säger inte att det nödvändigtvis måste hända någonting negativt med/mot dom, men det är oftast dom som kräks irriterande lyckospyor. Jävla karmajävel. Jag vill också kräkas!
Tiden går fort..
Idag har Vincent varit på första dagen på inskolningen. Så han är numera ett dagisbarn igen. :) Imorse så var han även en stor kille och bajsade och kissade på toaletten. Det tyckte han var så roligt så han har gjort det två gånger till idag.. Dock så tror jag inte att han är nödig när han gör det, utan han kommer på att han vill gå på toaletten och sen klämmer han, allt vad han orkar. Men det är iallafall roligt att han visar intresse. :)
Efter inskolningen åkte vi till Kackebej (Jakobsberg) och köpte lite nya kläder till honom. Han tjatade även till sig ett par galöjen (glasögon). Han valde mössan och kepsen själv och han såg så stolt ut. Jag köpte lite baskläder som är sådär tråkigt att köpa.
Vi har haft det så mysigt och roligt idag. Vi har gosat och skrattat mest hela tiden. Han är så fin min lilla kille. Vi har verkligen umgåts hela dagen ensamma (förrutom på förskolan), bara han och jag. Och jag har haft jätteroligt! När vi kommit hem från Jakan var det dags för middag. Efter det var han en liten pina. ;) Han skrek, gnällde, slogs, kastade maten som var kvar på tallriken, grinade och tjatade. Till slut fick jag nog och insåg att han kanske behövde somna lite tidigare idag eftersom dagen har varit ganska lång. Sagt och gjort. En kvart senare sov vi båda som två utslagna blåvalar i sängen. Jag vaknade klockan elva och verkar inte kunna somna om. :P Fast nu måste jag verkligen ge det ett riktigt försök, det kommer ju en dag imorgon också.
Jag lever!
Nya tider, nya problem.
För en tid sedan så hade jag en hel del problem. Det skulle kunna liknas vid en kris. En kris om vem jag var/är som person, om vad jag skulle göra med mitt liv, vem jag ville vara, hur jag skulle klara mig, vart jag skulle ta vägen, vad jag ville göra med mitt liv o.s.v. Numera har jag också en hel del problem, men inte alls på samma sätt. Jag har inte alla svar på alla frågor, men jag är en bra bit på vägen. Jag vet inte helt och hållet vem jag är eller vem jag vill vara, men jag har en bild och en dröm om vem jag är och vem jag vill vara. Dessutom är jag en bra bit på vägen mot mitt mål. Att hitta mig själv igen. Att prioritera mig själv och mitt välbefinnande och inte bry mig så mycket om hur man "ska" leva. Jag vill leva mitt liv på ett sätt som gör mig lycklig och just nu så lever jag mitt liv så att jag känner att jag blir lyckligare ju längre tiden går. En dag kommer jag sitta och må så himla bra. Jag kommer ha en otroligt bra självkänsla, för då vet jag vem jag är.
För snart tre månader sedan så skrev jag ett inlägg som heter "Nytt kapitel" och det är ett inlägg som jag läst så många gånger. Jag minns knappt vad det står i det inlägget, men det är det första inlägget jag skrev i min jakt på mig själv. Jag har läst det säkert sjuttio gånger och jag blir lika inspirerad varje gång jag läser det. Det ger mig inspiration att fortsätta finna mig själv. Det ger mig även en överblick om hur jag själv utvecklats. Att jag mått så otroligt dåligt, att jag hade tappat mig själv, att jag just den kvällen kom till en insikt och började förändra på saker och ting, och att jag idag lever som jag ville. Jag är långt ifrån klar med min resa, men jag är en bra bit på vägen. Jag har tagit tag i saker, jag har börjat, jag försöker lista ut saker och jag gör det jag mår bra av och känner att jag behöver för att nå mitt mål. Jag känner att jag är på väg och jag rusar fram med stormsteg.
För ett par månader sedan var mitt största problem att jag kunde sitta en hel dag och känna mig som en främling i min egen kropp och själ. Idag har mitt största problem varit vem som ska jobba på onsdag och torsdag. För ett par månader sedan hade jag en dröm om att komma ur min svacka. Nu är min dröm ett eget hem och en bättre lön. För ett par månader sedan hade jag problem som handlade om mig själv, min identitet och mitt livs drömmar och mål. Idag, alltså måndagen den 20:e augusti 2012, kom jag på mig själv med att dagens största problem har varit materiella.
Gud, vad jag älskar mina nya problem. Jag ger mig själv tid i mitt nya kapitel, precis som jag ville. - Nu kan ingenting stoppa mig!
Jag lever!
Bra dag.
Hör och häpna! Detta kommer inte bli ett superdeprimerande inlägg. För min dag har varit bra. :) Det var riktigt länge sen jag hade en dag som var såhär bra.. Men den har verkligen varit det. När jag vaknade imorse så trodde jag att denna dag skulle vara hemsk, men det blev den inte. Kära Suster gjorde kaffe och sen var det frukostdags. Efter frukosten så gick jag och vilade ett par timmar och sen skulle jag göra mig iordning för att hämta världens bästa Princent. Jag och Suster tittade på film medans jag fixade mig och sen bar det av. Jag Princent och hans pappa(!) var ute på gården där han bor och Vincent visade sin nya radiobil. Han sprang runt och visade alla ställen som han och hans pappa brukar leka på. Han hällde en hink med geggamoja över sig också. :) Inga sura miner eller fula ord. Två vuxna människor som har ett barn ihop. Det började regna och då erbjöd sig Vincents pappa att köra oss till stationen. Vi missade tåget med typ 2 minuter, och Vincents pappa satt där och väntade på tåget med oss. Sen kom jag och Princent hem, vi åt lite mat och sen gosade vi tills han somnade. Till råga på allt så har jag även pratat med mamman till min nyfödda guddotter. Dom kommer och hälsar på mig på jobbet på onsdag eller torsdag och då får jag äntligen träffa henne. :) Verkligen inte en tokig dag. Imorgon är jag dessutom ledig från jobbet. Kan det bli bättre? Jag kan spendera hela morgondagen med världens bästa. Idag har jag haft en bra dag. Jag hoppas att det kommer fler av den varan. :)
Var inte så naiv, Nathalie. Du kommer bara bli besviken.
Jahaja.. Då har ytterligare en dag passerat förbi. Dagen har varit som de flesta andra på senare tid. Fast idag har jag träffat världens bästa Princent. Han blev så glad. "Hej mamma! Mommi, titta, min mamma", skrek han och kastade sig i mina armar och kramade och pussade mig massor. Finste, underbaraste skatt. <3
Men i övrigt så har inte denna dag bidragit med någonting positivt. Snarare tvärtom. Varför ska jag ens bry mig? Varför ska jag ens, trots allt, fortfarande bli förvånad? Varför ska jag ens hoppas och tro? Det är lika bra att ge upp. Om någonting bra händer så får det bli en trevlig överraskning, istället för att hoppas på bra saker och besked och sen bara bli besviken. Det tar för mycket på krafterna. Men nej, jag sitter just nu i denna stund och tänker: "Jag ger det en chans till", "Jag kanske har misstolkat", "En vacker dag", "Han måste ha missuppfattat", "Han kommer komma till insikt", "Han bryr sig för mycket, och snart, snart kommer han komma på det", "Jag är ingen hemsk människa som inte är värd att tänka om för", "Det kanske är just du som hör av sig just nu". Optimist? Javisst! Ända in i ryggraden. Det är även det som kommer ta kål på ryggraden hos mig. Min så djupt inpräntade optimistiska syn på allt. Att "Hoppas på det bästa", "Det kommer någonting bra med allt som sker" och "Snart vänder det" är uttryck som jag sedan barnsben fått höra, är jag tacksam över, i vissa situationer. Men någon borde ha sagt "Var inte så naiv, Nathalie. Du kommer bara bli besviken".
Min så djupt inpräntade optimistiska syn på allt. Det är det som kommer ta kål på ryggraden hos mig.
Jag vill leva igen.
Så mycket tankar. Så mycket känslor som jag inte vet var jag ska göra av. Så mycket.. Vart ska allt ta vägen? Vad ska jag göra med mig själv? Hur ska jag komma på rätt spår? Var ska jag börja? Får jag någon hjälp? Vem ska hjälpa mig? Kan jag göra det ensam? Varför mår jag så dåligt? Så otroligt mycket frågor.
Jag vill få ett svar, en hint eller bekräftelse på hur det är och hur det ska bli..
Jag saknar min lilla Princent. Jag träffar honom knappt längre. Jag jobbar, kommer till min pappa, sover, vaknar, jobbar, kommer till min pappa, sover, vaknar, jobbar, kommer till min pappa o.s.v. Jag saknar honom så.. Jag vill bara ha ett riktigt liv igen. Inte en överlevnadsinställning som innebär att jag gör allt för att överleva till den gräns att jag knappt överlever.. Jag vill leva igen.
Jag har så mycket känslor och tankar.. Men jag får inte ut det. Inte till någon som frågar, även fast jag hör att frågan är genuin. Jag kan bara inte få ur mig det jag känner. Jag tror att jag är rädd för att totalt bryta ihop. Jag hoppas att jag en vacker dag kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och känna att jag fått ut någonting positivt utav det.
Jag har hört en text som verklligen gick rakt in i hjärtat..
"All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am
You see the smile that's on my mouth
It's hiding the words that don't come out
And all of the friends who think that I'm blessed
They don't know my head is a mess
No, they don't know who I really am
And they don't know what i've been through"
Efter regn kommer solsken, men när kommer det berömda solskenet? Jag har väntat hur länge som helst nu, och jag drunknar snart i allt detta regn.. Det borde komma lite nu.
Förbannadejävlapisshelvetesäckligaskitidioti! Det är vad jag tycker om mitt psyke just nu.
Imorgon kanske..
Officiellt
Nu är det gjort. Jag har inte längre ett hem till mig och min son. Det känns illa. Riktigt illa om sanningen ska fram. Men jag lever. Jag är inte levande, men jag lever. Det ska gudarna (eller vem det än är som bestämmer) veta. Imorgon ska jag jobba, fixa lite ärenden och sen fixa här, där jag bor. Än är det inte mitt hem, men det är tak över huvudet. Imorgon/senare idag börjar jag sju, så jag ska kliva upp kvart i sex. Därför borde jag sova nu.. Men innan jag somnar ska jag lukta på en tröja. För den luktar fantastiskt gott.
Sov gott!
Är ensam verkligen stark?
För några år sedan, om jag mådde dåligt, kunde jag se på mitt liv utifrån ett annat perspektiv och se att jag ändå hade det ganska bra. Det fanns ju de som hade det mycket värre. Jag kunde se det fina i mitt eget liv och uppskatta det.. Att jag t.ex. befann mig i en sund relation, hade en god kontakt med mina vänner, att jag hade ett tryggt hem, o.s.v. Numera ser jag endast svart. Sund relation, är någonting jag bara drömmer om för tillfället. Jag ligger i sängen om nätterna och längtar efter kärlek. Att bli älskad, men framförallt att älska. Visst finns det känslor, men jag menar den där känslan man har i kroppen när bara tanken på att spendera tre minuter ifrån varandra känns omöjlig. När ett toalettbesök är näst intill helt uteslutet för att det tar för lång tid. Och varje sekund utan varandra är en plåga. Och när man vet, man bara vet, att det är precis lika besvarat.
En god kontakt med mina vänner har jag, till viss del. Jag pratar med dom ibland och vi växlar ytliga frågor och svar som inte är annat än just ytliga. Men den där vänskapen som finns där oavsett vad, utan orimliga avstånd. Utan sura miner om man inte hör av sig på en vecka. Utan att man behöver förklara i detalj allt som händer utan bara att man kan sitta och förklara vad man känner. Det saknar jag.
Ett tryggt hem har jag inte haft på flera månader.. Ett hem där jag kan känna att jag kan vara mig själv, att jag kan göra vad jag vill. Ett hem där ingen kommer tränga sig in oinbjuden eller ta det ifrån mig.
Istället sitter jag här... En ensamstående mamma, som precis har flyttat till sin pappa för att hon blivit utslängd från sitt hem, av mannen som hon en gång i tiden hade en relation med. Och det är även denna mans förtjänst att vännerna tagit avstånd.
Det finaste i mitt liv är min son. En oskyldig liten pojke som är värd alla uppoffringar i hela världen. Men honom hinner jag knappt träffa mellan alla arbetspass, flyttplaner, faderns umgänge, och desperata försök att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Så, numera ser jag inte det fina i mitt liv. Jag vet att jag har en underbar son, men jag hinner knappt träffa honom. Jag vet att jag har vänner, men jag öppnar mig inte för dom. Jag vet att jag har känslor, men vet inte om de är besvarade. Och jag vet att jag har ett hem, men jag vet inte hur länge.
Det finns ett uttryck som lyder "Ensam är stark" - I helvete heller!
Ska jag ge upp?
Idag är ytterligare en dag som känns dålig.. Ska jag ge upp tanken på att ha bra dagar eller ska jag fortsätta hoppas och bli besviken? Inget alternativ känns bra.. Fruktansvärt frustrerande att inte få må bra.
Och stackars John. Fortfarande kvar på sjukhus. Han har ännu ondare än innan och ingen vet hur de ska hjälpa honom. Jag önskar verkligen att det fanns någonting jag kunde göra för att hjälpa honom, men allt jag säger och gör känns så meningslöst. Det känns som om det är mig det är fel på. Som om olyckan drabbar alla som jag bryr mig om. Jag tycker att det är jobbigt att känna skuld över någonting jag inte kan styra över.
Och så denna jävla flytt. Aset har ju kastat ut mig från mitt och Vincents hem och jag måste flytta. Varför ska allt krångla hela tiden? Jag har inte längre några krafter kvar..
Inte bekväm.
Jag känner mig inte längre bekväm. Inte i mitt hem, ute bland folk, i min egen ensamhet, i mig själv. Jag känner mig inte bekväm i min egen själ.. Du har förstört mig. Förstört den känsla jag känner för mig skälv. Du har förstört min självkänsla. För jag känner mig inte ens bekväm med min egen själ..
Lite senare idag kommer jag sluta använda ...
Lite senare idag kommer jag sluta använda detta nummer, återkommer med mitt nya nummer senare i eftermiddag. Nathalie
Lite senare idag kommer jag sluta använda ...
Lite senare idag kommer jag sluta använda detta nummer, återkommer med mitt nya nummer senare i eftermiddag. Nathalie
Ett 30-årigt barn.
Jag är trött på töntiga fasoner från 30-åriga barn. Om man man beter sig som ett barn fast man är 30 år, då är det dags att skämmas. Stackare! Må du en vacker dag växa upp, inse vad du gjort och be om förlåtelse. Inte be mig om förlåtelse. Men en annan person. Jag hatar att det blev såhär! Jag hatar, hatar, hatar att det blev såhär! Din barnrumpa.
