- Nathalie -

För några år sedan, om jag mådde dåligt, kunde jag se på mitt liv utifrån ett annat perspektiv och se att jag ändå hade det ganska bra. Det fanns ju de som hade det mycket värre. Jag kunde se det fina i mitt eget liv och uppskatta det.. Att jag t.ex. befann mig i en sund relation, hade en god kontakt med mina vänner, att jag hade ett tryggt hem, o.s.v. Numera ser jag endast svart. Sund relation, är någonting jag bara drömmer om för tillfället. Jag ligger i sängen om nätterna och längtar efter kärlek. Att bli älskad, men framförallt att älska. Visst finns det känslor, men jag menar den där känslan man har i kroppen när bara tanken på att spendera tre minuter ifrån varandra känns omöjlig. När ett toalettbesök är näst intill helt uteslutet för att det tar för lång tid. Och varje sekund utan varandra är en plåga. Och när man vet, man bara vet, att det är precis lika besvarat.

   En god kontakt med mina vänner har jag, till viss del. Jag pratar med dom ibland och vi växlar ytliga frågor och svar som inte är annat än just ytliga. Men den där vänskapen som finns där oavsett vad, utan orimliga avstånd. Utan sura miner om man inte hör av sig på en vecka. Utan att man behöver förklara i detalj allt som händer utan bara att man kan sitta och förklara vad man känner. Det saknar jag.

   Ett tryggt hem har jag inte haft på flera månader.. Ett hem där jag kan känna att jag kan vara mig själv, att jag kan göra vad jag vill. Ett hem där ingen kommer tränga sig in oinbjuden eller ta det ifrån mig.

   Istället sitter jag här... En ensamstående mamma, som precis har flyttat till sin pappa för att hon blivit utslängd från sitt hem, av mannen som hon en gång i tiden hade en relation med. Och det är även denna mans förtjänst att vännerna tagit avstånd.

   Det finaste i mitt liv är min son. En oskyldig liten pojke som är värd alla uppoffringar i hela världen. Men honom hinner jag knappt träffa mellan alla arbetspass, flyttplaner, faderns umgänge, och desperata försök att hålla huvudet ovanför vattenytan.

   Så, numera ser jag inte det fina i mitt liv. Jag vet att jag har en underbar son, men jag hinner knappt träffa honom. Jag vet att jag har vänner, men jag öppnar mig inte för dom. Jag vet att jag har känslor, men vet inte om de är besvarade. Och jag vet att jag har ett hem, men jag vet inte hur länge.

 

Det finns ett uttryck som lyder "Ensam är stark" - I helvete heller!