- Nathalie -

Nu känns det som om allt är utom min kontroll. Jag har gjort allt i min makt, och nu är det upp till någon annan. Jag har verkligen försökt, men tydligen så har det inte gett alla de resultat som behövts. Det är utom min kontroll. Snälla, hjälp mig!

För närvarande så består mitt liv av en hel del dilemman. Saker som folk vet om och saker som folk inte vet om. Det är många, stora och jobbiga val. Val som är avgörande för många olika saker. Jag är rädd. Jag är fruktansvärt rädd för vad som ska hända. När allt nu kommer till kritan så måste jag göra vissa saker som jag egentligen inte vill göra. Men ibland måste man göra saker för sin egen skull, för att man i slutändan ska må bättre.

Dessutom så är jag så less på vissa saker att jag skulle kunna kräkas. En del personer går mig på nerverna och jag orkar inte. En del personer är bara jobbiga små äckliga parasiter i min värld. Fy faan, är allt jag har att säga.

"Om saker i mitt förflutna hade varit annorlunda så hade mitt liv inte sett ut som det gör idag". Så brukar jag tänka när saker som hänt känns jobbigt. Det brukar vara en tröstande tanke. Jag brukar känna att jobbiga saker som hänt eller som jag gjort har lett till den plats jag befinner mig på. Visst, saker som man gjort eller som har hänt kanske inte alltid känns så bra i sig, men ofta så finns det något fint i det också. Eller åtminstone någonting fint som har kommit ur det.
Just nu befinner jag mig i en sits som gör att mitt förflutna känns jobbigt och förmodligen kommer göra det ett bra tag framöver. Det kan handla om veckor, månader eller t.o.m. år. Samtidigt som jag befinner mig i en annan sits, som är helt oberoende av den första sitsen, som är jobbig just nu, och även den kan komma att bli jobbig en bra tid framöver. Hur ska jag då tänka? Jag har ett förflutet som, enligt mig, kan klassas som ett helvete. Samtidigt har jag en nuvarande situation som även den är väldigt psykiskt påfrestande. Och jag vet att den första situationen kommer vara jobbig en bra bit in i framtiden, och med största sannolikhet, kommer även den nuvarande situationen vara påfrestande ett bra tag framöver. Så när jag tänker "Om saker i mitt förflutna hade varit annorlunda så hade mitt liv inte sett ut som det gör idag" känner jag ingen tröst alls, för jag vet inte ens om den nya situationen, som är helt oberoende av den första, kommer leda till någonting bra. Ska jag kanske försöka behandla dessa olika situationer som just olika, trots att båda påverkar mig väldigt mycket i nutiden? Och hur ska jag göra det på bästa sätt? För mitt förflutna är fortfarande aktuellt och min framtid är redan aktuell. Hur håller jag isär dessa två situationer? Och ska jag ens ge mig på två olika problem när de är oberoende av varandra? Är det kanske bättre att strunta i framtidsproblemet och fokusera på problemet från mitt förflutna? Eller klarar jag båda? En svår nöt att knäcka...

Magen värker, huvudet går på högvarv, huvudet gör ont. Batterier som behöver laddas. Energi som för länge sedan tagit slut. Mat och kaffe för att få energi och ett försök till laddade batterier. Inget hjälper. Jag skriker, utan att någon hör på. Jag pratar, utan att någon lyssnar. Jag berättar, men ingen förstår. Jag går sönder, men ingen ser. Jag vill ha kärlek och uppskattning. Jag behöver kärlek. Jag behöver uppskattning. Jag vill ha ömhet och närhet. Jag vill ha en kram. En kram. En lång, varm, kärleksfull, gosig och välbehövd kram. Utan baktanke eller avbrott. Jag vill ha en kram. Jag behöver en kram. Utan baktanke. Utan avbrott.

Jag känner mig så gammal. Känner mig inte alls som 24. Jag känner mig som minst 50. Min kropp känns som 50. Mitt psyke känns som minst 50. Inte en dag yngre.. Jag hoppas att jag så småningom får tillbaka min ungdom, för det är inte roligt längre.. Jag vill inte känna mig som en tant. Jag är ingen tant. Jag är 24 år. Inte ens halvvägs till 50. Inte ens halvvägs till tant.
Man är inte äldre än man känner sig. Betyder det att man inte är yngre än man känner sig heller? I så fall så är jag en tant.

Jag hatar, hatar, hatar det här! Varför, varför, varför? Snälla, snälla, snälla! Jag behöver ro. Lugn och ro. Men nej. Alltid är det nåt...

En kräkkänsla sitter i halsen och jag vet inte hur jag ska få bort den.. Saker händer och sker utan min kontroll och jag kan inte annat än titta på. Andra personer styr mitt liv med alldeles för dålig framförhållning. Det bestäms till höger och vänster över mitt huvud och i vissa fall är det mer påståenden än frågor. Hur länge ska jag stå ut med det? Bör jag stå ut med det? Jag är en egen individ med egna åsikter, känslor och tankar och det bör vederbörande ta hänsyn till. Men nej, tydligen så får vissa personer bestämma över andra medans andra bara får bli bestämda över. Bossa eller bli bossad. Jag verkar i denna situation, tyvärr, vara av den senare nämnda sorten. Suck!

Saker och ting sätts i rullians och snart finns ingen återvändo. Väntar på några olika samtal med diverse olika besked och när jag fått klartecken så är det bara att tuta och köra. Sen går det inte att bromsa. Situationen är ohållbar och det insåg jag för länge sen. Jag har inte gjort någonting åt situationen p.g.a. rädsla och brist på energi. Tack och lov har jag en fot som sparkar mig i röven när jag inte längre orkar.. Jag kan verka grinig och irriterad över denna fot, men allt du säger går in och jag är oerhört tacksam, även om det inte märks. Jag vet att det blir bäst så, men det är jobbiga steg att ta, så sparkarna i röven är välbehövliga. Tack! <3
Jag vet att jag har en lång väg framför mig och det kommer inte bli lätt. Jag kommer säkerligen vilja ge upp många gånger och då hoppas jag att du kommer med foten och fortsätter sparka mig i röven när jag behöver. :)
Gode Gud (eller vem/vad det är som bestämmer) låt detta gå vägen, helst relativt smärtfritt också. Jag skulle vara så oerhört tacksam.

Jag är förvirrad. Förvirrad över en sak som är väldigt stor och aktuell i mitt liv för närvarande. Hur ska jag göra? Vad kommer hända? Kommer det bli bra? Kan det bli bra? Om det inte blir bra, vad kommer hända då? Kommer jag kunna hantera det?
Saker som är så otroligt stora och livsavgörande. Val som jag måste ta. Kan jag sen stå för det jag har valt? Livsavgörande val. Kan man inte få spola fram tiden ett par år och se hur livet ser ut då? Kan man inte få en liten ledtråd? Bara en liten, för att se om det är värt det.

Jag känner någonting varmt som rör sig sakta, sakta neråt. Från den yttre vrån av ögat rör det sig mot mitt öra. Det blir kallt och vått efteråt och jag känner banan som det rört sig i.. En våt bana som känns kall, den känns mindre och mindre och till slut kan jag endast ana att det runnit någonting just där. Det har torkat och nu stramar det av det kvarvarande saltet. Processen upprepas, den här gången hinner banan inte torka innan det fylls på med en ny varm tår. En till. En till. Och ytterligare en till. Det är min själ som blöder och själablodet rinner sakta, sakta ner från den yttre vrån av ögat. Det rinner ner i mitt öra.
Jag gråter.

Ibland när man gör saker så får man ångra sig i efterhand.. Ibland får man en känsla redan innan, eller mitt i "saken". Ibland känns allting bara fel. Ibland kan man önska att vissa saker aldrig hänt. Ibland kan man ångra saker som man gjort.
Ibland när man inte gör saker så får man ångra att man inte gjort "saken".. Ibland känns ingenting fel. Ibland kan man ångra att man inte tog chansen.
Och ibland har man ingen aning. Ibland är man så förvirrad att man inte vet varken ut eller in. Ibland får man bara låta bli att känna efter. Ibland är det bäst att bara skita i allt.

Flertalet gånger under ett dygn så pendlar mitt humör. Men så är det nog för de allra flesta.. Mina svängar som jag har nu går mellan att vara superglad, lycklig och sprallig till att känna mig dum, ledsen och förvirrad. Förvirrad över mitt liv och dess rådande situation. Ledsen över att saker inte är som de borde och saker som hänt. Dum som ger mig ut på öppet vatten utan en blekaste aning om vad som väntar när jag kommer i land, om jag kommer i land.. Mycket känslor är det som jag inte får bukt på. Många orosmoment som gör mig nervös för minsta lilla. Om jag beslutar mig för att "ge mig in i leken", klarar jag då av att följa spelreglerna? Och framförallt, kommer det göra mig lycklig? Vågar jag satsa i hopp om att saker ska bli bra, eller ska jag dra mig tillbaka och leta nya, mer säkra vägar? Om jag satsar och det inte blir bra så kan det bli så otroligt fel. Men om det funkar, om jag till slut får det jag önskar, kommer det bli otroligt bra, det är jag säker på. Vågar jag?

En våg sköljer genom kroppen. En känsla. En känsla sköljer genom kroppen som en stor våg. En syn. En blick. En varm och gosig känsla som ger mig energi. En blick. Ett leende. En känsla. Ett ljuvligt skratt. En otrolig entusiasm. En lycka som speglas i ett par blåa ögon. Ett mammahjärta blir varmt. Lycka!

Min Vincent! <3

På grund av vissa omständigheter så har jag inte uppdaterat så flitigt (läs:inte alls) på ett tag. Har inte möjlighet till det hela tiden. Dessutom så händer det så mycket vissa perioder så att man inte får någon bukt alls på någon känsla alls.

Någonting känns så fruktansvärt underligt.. Jag kan inte sätta fingret på vad det är exakt, men någonting känns så konstigt. Jag har en liten aning om vad det handlar om, men jag vet inte säkert. Jag vet inte hur jag ska hantera vissa situationer, saker och känslor som uppstår. Kanske är det en naturlig del av livet och en naturlig del i processen i att finna mig själv. Eller så är det ett tecken på att jakten jag genomgår, för att åter finna mig själv, går i fel riktning. Vad gör man när man inte vet själv? Fortsätter man trots dessa fruktansvärt underliga känslor? Eller ska man se det som ett tecken på att saker inte är som det borde och med det i åtanke dra sig lite tillbaka? Beror alla dessa känslor på att hjärnan aldrig får lugn och ro längre? Behöver jag en semester eller en radikal förändring i min livssituation? När man inte vet någonting om sig själv längre, ska man då bygga upp sig på nytt eller försöka finna det som en gång fanns? Vad gör man när man tappat sig själv, försöker reparera gamla sår, och sedan inte ens förstår vart man ska eller vad som krävs? Ska jag bygga upp mig själv på nytt eller försöka finna det som en gång fanns?
Ibland kan jag sitta, ligga eller stå och känna att jag inte vet alls vem jag själv är. Jag känner mig inte bekväm alls och får en känsla av att jag är en främling för mig själv. Jag tänker typ "hur skulle jag reagera i denna situation". Men det är ju ingenting som ska behöva funderas på, utan det ska ju komma av sig själv. Typ som att man försöker göra någon annan till lags, fast det handlar om mig själ.

Någon?