Min son är en man.
Jag har tänkt på en sak.. Min son är en man. Inte riktigt en fullvuxen man. Men ändå en man. Han har många likheter med de flesta män som jag har stött på i mitt liv. Han blir grinig om man väcker honom. Han bråkar om småsaker. Han gnäller i onödan. Han vill inte städa. Men den största likheten mellan min tvååring och en fullvuxen man är att han inte lyssnar och kommer ihåg vad man säger till honom. Om han lyssnar och man tror att han har förstått, så har han ändå glömt vad man sagt till honom en stund senare. Eller så skiter han i det. Han säger att han förstår, han verkar som om han förstår, men ändå, en liten stund senare, så kan man tro att man aldrig ens har pratat med honom. Den enda skillnaden är att min son är ett barn.
Med andra ord så är min tvååring en fullvuxen man, men i ett litet format. Iallafall enligt min uppfattning och likt de flesta män som jag har stött på i mitt liv.
