Lev och må bra.
Ibland undrar jag varför det är "fel" att inte göra som andra. Jag fick igår höra att "Så kan du inte göra, tänk efter", och ja, jag klandrar inte folk för att dom tycker att jag gör saker annorlunda. "Som alla andra" är ett uttryck som jag inte ens begriper mig på. Alla är vi olika individer med olika syn på livet och saker. Om en person tycker att det är fel att göra på ett specifikt sätt, medans en annan person inte alls har några problem med det och tycker att det är helt okej, då tycker jag inte att det är några problem, sålänge den andra personen inte försöker tvinga på den första personen någonting. Alla får leva sitt liv precis som dom vill, sålänge det inte drabbar någon annan negativt. Man ska inte lyssna så mycket på alla andra, för då lever man inte som man själv vill leva. Man ska fokusera på att göra som man själv vill och mår bra av. Man är ändå ensam i sig själv med tankar och känslor som ingen annan kan styra över.
För inte alls så länge sen så levde jag väldigt nära en person som inte bara talade om för mig hur jag skulle agera i vissa situationer, utan även vad jag skulle känna. Den personen gjorde så jag blev en helt annan människa och slutade känna mig som mig själv. Jag kommer aldrig mer låta det hända. Jag är jag, jag gör som jag vill. Jag skadar inte mig själv eller någon annan heller för den delen. Jag lever MITT liv. Jag tänker fortsätta med det. Livet är på tok för kort för att man ska leva det som någon annan vill. Jag tänker iallafall fortsätta leva mitt liv utan att bry mig om vad folk tycker. För sålänge det inte skadar någon annan så är det inte fel. Jag lever!
Det blir inte alltid som man tänkt..
Den här dagen har faktiskt varit riktigt trevlig hittills. Gårdagen/nattens samtal var väldigt givande och befriande. En stooor sten plockade jag ut ur min ryggsäck och jag känner mig lättare idag. :) -Tack!
Imorgon börjar en mardrömsvecka vad gäller jobb, men det kommer vara värt det i slutändan.
Detta är även en väldigt märklig dag.. För ett tag sen så kunde jag knappt vänta på att den här dagen skulle komma. Sen var det en dag som jag fruktade. Nu vet jag inte.. Jag är mest nyfiken på vad som kommer hända. Om det ens händer något alls. Man kan ju alltid hoppas.
Nu ska jag gosa ner mig bredvid VärldensBästa och hoppas att eftermiddagen blir bra, precis som förmiddagen varit.
Jag lever!
Jag har, de senaste dagarna, känt mig levande. Jag har känt mig självständig och fri på ett sätt som jag knappt minns hur det kändes. Jag har gjort saker som jag aldrig vågat innan och jag känner mig själv igen. Vissa detaljer känns fortfarande inte bra. Men jag lever!
Bra dag.
Hör och häpna! Detta kommer inte bli ett superdeprimerande inlägg. För min dag har varit bra. :) Det var riktigt länge sen jag hade en dag som var såhär bra.. Men den har verkligen varit det. När jag vaknade imorse så trodde jag att denna dag skulle vara hemsk, men det blev den inte. Kära Suster gjorde kaffe och sen var det frukostdags. Efter frukosten så gick jag och vilade ett par timmar och sen skulle jag göra mig iordning för att hämta världens bästa Princent. Jag och Suster tittade på film medans jag fixade mig och sen bar det av. Jag Princent och hans pappa(!) var ute på gården där han bor och Vincent visade sin nya radiobil. Han sprang runt och visade alla ställen som han och hans pappa brukar leka på. Han hällde en hink med geggamoja över sig också. :) Inga sura miner eller fula ord. Två vuxna människor som har ett barn ihop. Det började regna och då erbjöd sig Vincents pappa att köra oss till stationen. Vi missade tåget med typ 2 minuter, och Vincents pappa satt där och väntade på tåget med oss. Sen kom jag och Princent hem, vi åt lite mat och sen gosade vi tills han somnade. Till råga på allt så har jag även pratat med mamman till min nyfödda guddotter. Dom kommer och hälsar på mig på jobbet på onsdag eller torsdag och då får jag äntligen träffa henne. :) Verkligen inte en tokig dag. Imorgon är jag dessutom ledig från jobbet. Kan det bli bättre? Jag kan spendera hela morgondagen med världens bästa. Idag har jag haft en bra dag. Jag hoppas att det kommer fler av den varan. :)
Var inte så naiv, Nathalie. Du kommer bara bli besviken.
Jahaja.. Då har ytterligare en dag passerat förbi. Dagen har varit som de flesta andra på senare tid. Fast idag har jag träffat världens bästa Princent. Han blev så glad. "Hej mamma! Mommi, titta, min mamma", skrek han och kastade sig i mina armar och kramade och pussade mig massor. Finste, underbaraste skatt. <3
Men i övrigt så har inte denna dag bidragit med någonting positivt. Snarare tvärtom. Varför ska jag ens bry mig? Varför ska jag ens, trots allt, fortfarande bli förvånad? Varför ska jag ens hoppas och tro? Det är lika bra att ge upp. Om någonting bra händer så får det bli en trevlig överraskning, istället för att hoppas på bra saker och besked och sen bara bli besviken. Det tar för mycket på krafterna. Men nej, jag sitter just nu i denna stund och tänker: "Jag ger det en chans till", "Jag kanske har misstolkat", "En vacker dag", "Han måste ha missuppfattat", "Han kommer komma till insikt", "Han bryr sig för mycket, och snart, snart kommer han komma på det", "Jag är ingen hemsk människa som inte är värd att tänka om för", "Det kanske är just du som hör av sig just nu". Optimist? Javisst! Ända in i ryggraden. Det är även det som kommer ta kål på ryggraden hos mig. Min så djupt inpräntade optimistiska syn på allt. Att "Hoppas på det bästa", "Det kommer någonting bra med allt som sker" och "Snart vänder det" är uttryck som jag sedan barnsben fått höra, är jag tacksam över, i vissa situationer. Men någon borde ha sagt "Var inte så naiv, Nathalie. Du kommer bara bli besviken".
Min så djupt inpräntade optimistiska syn på allt. Det är det som kommer ta kål på ryggraden hos mig.
Jag vill leva igen.
Så mycket tankar. Så mycket känslor som jag inte vet var jag ska göra av. Så mycket.. Vart ska allt ta vägen? Vad ska jag göra med mig själv? Hur ska jag komma på rätt spår? Var ska jag börja? Får jag någon hjälp? Vem ska hjälpa mig? Kan jag göra det ensam? Varför mår jag så dåligt? Så otroligt mycket frågor.
Jag vill få ett svar, en hint eller bekräftelse på hur det är och hur det ska bli..
Jag saknar min lilla Princent. Jag träffar honom knappt längre. Jag jobbar, kommer till min pappa, sover, vaknar, jobbar, kommer till min pappa, sover, vaknar, jobbar, kommer till min pappa o.s.v. Jag saknar honom så.. Jag vill bara ha ett riktigt liv igen. Inte en överlevnadsinställning som innebär att jag gör allt för att överleva till den gräns att jag knappt överlever.. Jag vill leva igen.
Jag har så mycket känslor och tankar.. Men jag får inte ut det. Inte till någon som frågar, även fast jag hör att frågan är genuin. Jag kan bara inte få ur mig det jag känner. Jag tror att jag är rädd för att totalt bryta ihop. Jag hoppas att jag en vacker dag kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och känna att jag fått ut någonting positivt utav det.
Jag har hört en text som verklligen gick rakt in i hjärtat..
"All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am
You see the smile that's on my mouth
It's hiding the words that don't come out
And all of the friends who think that I'm blessed
They don't know my head is a mess
No, they don't know who I really am
And they don't know what i've been through"
Efter regn kommer solsken, men när kommer det berömda solskenet? Jag har väntat hur länge som helst nu, och jag drunknar snart i allt detta regn.. Det borde komma lite nu.
Förbannadejävlapisshelvetesäckligaskitidioti! Det är vad jag tycker om mitt psyke just nu.
Imorgon kanske..
Trevligt röstmeddelande.
Idag fick jag ett väldigt trevligt röstmeddelande.. Bra start på denna vecka. Eller inte. Varför kan jag inte bara få vara ifred? Jag blir så trött på allt dethär. Fruktansvärt frustrerande att inte få lite lugn och ro. Fy fan vad jag bara skulle vilja resa bort till någon okänd plats och bara få koppla av. Inte tänka på några bekymmer alls. Bara vila huvudet. Fast då skulle nog tankarna komma ikapp. Varför kan huvudet inte bara stängas av? Suck!
Officiellt
Nu är det gjort. Jag har inte längre ett hem till mig och min son. Det känns illa. Riktigt illa om sanningen ska fram. Men jag lever. Jag är inte levande, men jag lever. Det ska gudarna (eller vem det än är som bestämmer) veta. Imorgon ska jag jobba, fixa lite ärenden och sen fixa här, där jag bor. Än är det inte mitt hem, men det är tak över huvudet. Imorgon/senare idag börjar jag sju, så jag ska kliva upp kvart i sex. Därför borde jag sova nu.. Men innan jag somnar ska jag lukta på en tröja. För den luktar fantastiskt gott.
Sov gott!
Är ensam verkligen stark?
För några år sedan, om jag mådde dåligt, kunde jag se på mitt liv utifrån ett annat perspektiv och se att jag ändå hade det ganska bra. Det fanns ju de som hade det mycket värre. Jag kunde se det fina i mitt eget liv och uppskatta det.. Att jag t.ex. befann mig i en sund relation, hade en god kontakt med mina vänner, att jag hade ett tryggt hem, o.s.v. Numera ser jag endast svart. Sund relation, är någonting jag bara drömmer om för tillfället. Jag ligger i sängen om nätterna och längtar efter kärlek. Att bli älskad, men framförallt att älska. Visst finns det känslor, men jag menar den där känslan man har i kroppen när bara tanken på att spendera tre minuter ifrån varandra känns omöjlig. När ett toalettbesök är näst intill helt uteslutet för att det tar för lång tid. Och varje sekund utan varandra är en plåga. Och när man vet, man bara vet, att det är precis lika besvarat.
En god kontakt med mina vänner har jag, till viss del. Jag pratar med dom ibland och vi växlar ytliga frågor och svar som inte är annat än just ytliga. Men den där vänskapen som finns där oavsett vad, utan orimliga avstånd. Utan sura miner om man inte hör av sig på en vecka. Utan att man behöver förklara i detalj allt som händer utan bara att man kan sitta och förklara vad man känner. Det saknar jag.
Ett tryggt hem har jag inte haft på flera månader.. Ett hem där jag kan känna att jag kan vara mig själv, att jag kan göra vad jag vill. Ett hem där ingen kommer tränga sig in oinbjuden eller ta det ifrån mig.
Istället sitter jag här... En ensamstående mamma, som precis har flyttat till sin pappa för att hon blivit utslängd från sitt hem, av mannen som hon en gång i tiden hade en relation med. Och det är även denna mans förtjänst att vännerna tagit avstånd.
Det finaste i mitt liv är min son. En oskyldig liten pojke som är värd alla uppoffringar i hela världen. Men honom hinner jag knappt träffa mellan alla arbetspass, flyttplaner, faderns umgänge, och desperata försök att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Så, numera ser jag inte det fina i mitt liv. Jag vet att jag har en underbar son, men jag hinner knappt träffa honom. Jag vet att jag har vänner, men jag öppnar mig inte för dom. Jag vet att jag har känslor, men vet inte om de är besvarade. Och jag vet att jag har ett hem, men jag vet inte hur länge.
Det finns ett uttryck som lyder "Ensam är stark" - I helvete heller!
