Tjejkväll.
Ikväll är det tjejkväll med bästaste Jennifer. :D
Le.
Det var riktigt länge sedan jag hade såna känslor och tankar som jag har nu. Det var riktigt länge sedan jag kände mig så tom som jag gör nu. Det ska inte kännas såhär. Man ska inte må såhär. Jag vill gråta och släppa ut allt, men det går inte. Jag behöver gråta och släppa ut allt, men jag kan inte. Jag vill ha en till paus. En paus från mitt eget huvud och mina egna känslor. En paus från det kaos som jag befinner mig i. En semester eller en resa någonstans långt, långt bort från alla bekymmer och problem. Eller något som kan ta bort alla mina problem. Egentligen skulle det nog räcka med en hel natts sömn utan drömmar. Drömmar om ett hemskt liv. Ett liv som jag levt. Mardrömmar om det förflutna och framtiden. Mardrömmar som är så hemska att jag får rysningar i kroppen bara av att tänka på dom. Jag vill ha en paus. En semester. Jag behöver en paus. Jag behöver en semester. Eller bara en natts sömn, utan drömmar.
Hjärtat skriker, hjärtat blöder, hjärtat vill kräkas, hjärtat gråter, hjärtat vill skratta. Hjärtat kan inte skratta, hjärtat kan bara slå för att överleva.
Hjärnan skriker, hjärnan gråter, hjärnan vill ha lugn och ro. Hjärnan får inte lugn och ro, hjärnan bara tänker och kan inte sluta grubbla.
GAAAAH! JAG BLIR GALEN!
Le, Nathalie. Le.
Brev på posten.
Ångesten kommer ibland som ett brev på posten. Det är en känsla som inte går att beskriva. En känsla som kommer helt utan förvarning och helt plötsligt känner jag mig både ensam och övergiven samtidigt som jag känner mig trött och nästan lite sjuk. Vad beror det på? Kanske beror det på att ett viss person inte ger mig det jag behöver. Kanske beror det på sorgen som ligger djupt i min själ. Kanske beror det på oron och ovissheten angående framtiden och vad som komma skall. Kanske beror det på allt som hänt och som inte blivit bearbetat. Det känns som om jag skulle behöva prata om alla känslor och händelser, men jag blir trött av bara tanken på att riva upp allt igen. Så, vad gör man? Lever i nuet och tar allt en dag i taget? Eller ska man riva upp allt i hopp om att det inte bryter ner en helt och hållet? Den som lever får se..
De tankar som försvann i april börjar komma tillbaka.. Oroväckande.
Gör annorlunda.
Varför inte ligga med fyra one-night-stand, bli gravid med någon av dom, börja plugga mitt i graviditeten, gifta sig med sin bästa tjejpolare (som f.ö. också blivit gravid av någon random kille), hyra en husvagn, föda barn i Grekland (smekmånad), komma hem och leka rysk roulette tills endast en av de fyra killarna är kvar? Sen sälja husvagnen och köpa trisslotter för alla pengar, vinna 100 000, bo hos frugans föräldrar och sen hitta kärleken och skilja sig från frugan, flytta ihop och sen leva lyckliga i alla sina dagar. Det känns mer spännande.
Jag vet inte hur ofta jag har pratat med vänner som precis förlovat sig, skaffat barn eller flyttat ihop, och så får man höra: "Det var rätt tid" eller "Det var nästa steg". Whaaaat?! Vadå, så du skaffar en unge för att det var nästa steg? Inte för att det kändes bra och du var redo? Hur tänker man då? Jag menar såklart inte att man nödvändigtvis ska ligga med fyra killar, gifta sig med en tjejkompis och leka rysk roulette, men känner man att det är det man vill göra, så fine! (Minus ryska rouletten såklart, det är ju faktiskt olagligt) Men mår man bra av att göra exakt det som förväntas att man ska göra så tycker jag att man ska göra det. En sak har jag lärt mig av min separation från Vincents pappa. - Skit i vad alla andra tycker och tänker och gör det som du själv mår bäst av! Att vara olycklig och göra "rätt" är inte bra. Om man är rädd för vad omgivningen ska tycka så kommer man alltid få gå runt och vara rädd och olycklig. Om det är personer som älskar dig och vill dig ditt bästa så kommer dom inte döma dig för ditt val av hur du vill leva ditt liv, sålänge det inte är skadligt. Gör dom det är det ändå inget att ha kvar! Det har jag lärt mig den hårda vägen. Många vänner är numera bara bekanta, medans andra bekanta numera är vänner.
Varför göra som andra gör, när man kan göra som man själv vill?
Svärande tvååring.
Jag är nervös! Fy, så jobbigt. Men men..
Idag ska jag också fixa mitt leg. Det gick ut för ett år och tre månader sedan, så det är verkligen på tiden. Jag behöver det.
Min son svär. Om jag säger att han inte får göra någonting så skriker han "Faan", när jag berättade att moster var på jobbet så sa han "Jävla jobbjävel". Vart får han allt ifrån? Jag har mina aningar..
14.00
Imorgon klockan 14.00 har jag ett väldigt viktigt möte. Börjar nu nästan tvivla på att det jag gått igenom är att bli felbehandlad.. Fast, varför skulle det vara så jobbigt att skriva ner allt om det inte var fel? Men jag kanske är extra känslig eller nåt. Aja, imorgon efter mötet så vet jag betydligt mer. Men jag börjar bli nervös. Jävligt nervös. Tänk om jag bryter ihop på plats.. Tänk om saker och ting inte går vägen. Tänk om jag skrivit ner allt, och därav slitit upp gamla sår, i onödan. Tänk om något går fel.. Snälla, snälla, snälla alla där ute som läser, jag ber er att hålla alla tummar och tår för mig imorgon. Klockan 14.00. Jag kommer iallafall ha med mig en väldigt fin och underbar person imorgon. Som har hjälpt mig på väldigt många sätt. Trots att vi inte känt varandra så länge så vet du vissa saker om mig som ingen annan vet. Och trots att vi inte känt varandra så länge så känner jag att jag verkligen kan vara mig själv med dig utan att du dömer mig. Och du får mig att känna mig trygg. Något jag inte känt på väldigt länge. Tack, du fina människa. Tack för att du låter mig vara mig själv! <3
En vacker dag.
Detta är nog det jobbigaste jag någonsin gjort. Alla sår som rivs upp. Alla händelser som förträngts. Allt som måste upp till ytan och skrivas ner, svart på vitt. Som måste pratas om. Som inte längre går att förneka. Allt som folk får veta. Som jag skämts. Som jag fortfarande skäms. Alla förträngda minnen som fortfarande smärtar. All skit jag fått ta. Alla hårda ord och hot. Allt som jag stått ut med. En vacker dag ska även jag få må bra. Därför måste jag göra det här..
Att prioritera sina val.
Dagar.
Det kommer fler dagar..
..
Totalt knäckt för tillfället.. :(
Befriande, eller inte?
Vad händer? Hur blev det såhär? Jag känner inte igen mitt sätt att se på detta. Ständigt analyserar jag sönder allt, men denna gång i en mycket mindre utsträckning. Har jag blivit härdad, äntligen? Har jag, som jag så många gånger strävat efter, äntligen lärt mig att koppla bort? Eller försöker jag förneka det uppenbara? Varför känns det inte som om detta är jag? Eller är det jag? Jag vet inte, men trots allt så känns det ganska befriande på något sätt.. Befriande.
Såra.
Jag förstår inte varför det är så svårt för vissa människor att göra som man borde.. Varför överreagera på småsaker? Varför måla upp en bild som man sen inte kan leva upp till? Varför leka med folks känslor till höger och vänster och sen bara skita i konsekvenserna? Varför kalla folk för elaka saker? Sånt sårar. Sånt sårar så mycket..
Karmajävel.
En vacker dag..
Så tomt, så ensamt. Jag börjar vänja mig.. Känner mig så likgiltig till allt förutom det viktigaste - Vincent. Mitt livs mening!
Egentligen är jag inte ensam, men jag känner mig tom och ensam. En vacker dag.. En vacker dag..
