- Nathalie -

Alldeles snart, så fort Zacke kommer hem med tidningar så ska jag packa iordning köket. Jag tänkte packa undan allt, förrutom en uppsättning med tallrikar, bestick, glas och muggar. Så ska jag packa undan alla lådor och ungsformar. Sen tänkte jag att jag skulle packa bort kläder. Jag hade tänkt att jag skulle tömma garderober och byråer. Det är ju bara en vecka kvar tills vi ska flytta. Vi bestämde idag att vi startar flytten på lördag men vi kommer nog inte kunna sova i nya lägenheten förns på söndag. Allt beror på hur snabbt det går för den andra hyresgästen att fixa det sista. Eftersom att hon inte bor där så kan hon inte göra någonting förns på torsdag när hon åker dit. Fast det mesta av hennes saker är redan nedpackat. Men hon hade tydligen saker kvar i garderober och så skulle hon ta bort massa grejer som är på tomten. Om hon är riktigt snabb så kommer vi kunna göra hela flytten på lördag, men det kunde hon inte lova. Hon har tydligen inte så mycket flytthjälp. Men jag är iallafall så sjukt glad att vi ska flytta ifrån den här äckliga lägenheten. Det är så mycket dåliga minnen härifrån. Mest för Zackes del, men det påverkar ju mig också.
Men innan jag gör någonting alls så ska jag hänga tvätt. Men Denise står i duschen nu. Så fort hon är klar. :)

Puss och Kram!

Det senaste dygnet har varit ett av de mest händelserika dygnen någonsin i mitt liv. På gott och ont brukar man säga. Vet inte riktigt om det stämmer in i detta fall..

Igår när jag hade duschat så satt jag på sängkanten och fönade mitt hår. Bredvid mig ligger min underbara son, Vincent. Han ligger vaken och tittar sig nyfiket omkring och beter sig som ett spädbarn brukar göra. Jag sitter som sagt och fönar mitt hår och när jag gör det så tittar jag, av en slump, ner på Vincent. Han ser ut att skrika men jag hör ingenting så jag tar upp honom för att trösta. Han blir rödare och rödare i ansiktet och andas inte. Han börjar bli lila och han andas fortfarande inte. Paniken börjar skölja över mig. Vad ska jag göra? Jag har hört någonstans att om man blåser småbarn hårt i ansiktet så kippar dom efter andan om dom håller andan, och dom håller andan om dom andas innan. Så jag blåser honom hårt i ansiktet. Ingenting händer. Jag ser hur han blir blåare och blåare. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde men jag tror att jag dunkar till honom i ryggen med mina fingrar. Han skriker till och andas sen normalt igen. Då får jag riktig panik och gråter och skriker på honom. Jag skriker åt honom att han inte får göra sådär. Att man inte får skrämma sin mamma så. Jag kramar honom och gråter. Han ligger in min famn och gnyr lite. Jag tröstar honom. Men jag tror egentligen att det är jag som blir mest tröstad. Zacke ringer min mobil och jag svarar. Jag berättar för honom vad som har hänt och max två och en halt minut senare var han hemma. Jag ringer till sjukvårdsupplysningen och dom säger åt oss att vi ska åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Sagt och gjort.
Väl inne på Astrid Lindgrens barnsjukhus säger dom att vi ska bli inlagda över natten för observation. Han får ligga med ett andningslarm som känner av hans andningsrörelser. Och om apparaten märker att han slutar andas så skulle den avge ett larm. Ingenting hände under natten eller dagen efter så vi blir utskrivna och får åka hem. Vi vill ha ett andningslarm hemma, för sökerhetsskull, men dom tycker inte att vi ska få med oss ett. Så nu har vi köpt ett eget. Vissa kanske tycker att det är fjantigt och att det bara bidrar till oro. Men om det räddar honom från ett andningsuppehåll eller låter mig och Zacke sova gott på natten så har det lätt varit värt det.

Så nu kommer jag sova som på nålar i någon natt, tills andningslarmet kommer. Puss och Kram!