- Nathalie -

Vissa saker i livet är väldigt stora steg. Vissa saker i livet är väldigt små steg. Sen finns det de saker som man tror ska kännas som stora steg, man längtar efter de i flertalet år och sen visar det sig att det inte alls känns så stort när det väl är dags. Sen finns det såklart även saker som man tror är små, men som känns som stora elefantsteg när de tas. På både gott och ont. Just det jag syftar på just nu är besvikelser. Det jag trodde var småsaker, har nu visat sig vara väldigt stora. Saker som jag inte riktigt vet hur jag ska klara mig ur. Även saker som jag trodde var stora och har sett fram emot under väldigt lång tid har visat sig vara väldigt obetydande för mig nu när allt annat känns så mycket större. Det är t.o.m. så att saker som jag tidigare sett fram emot och längtat efter, nu känns jobbigt och krävande. Inte alls så kul som jag trodde. Saker som jag trodde skulle kännas som en liten betydelselös skitsak, känns istället som någonting väldigt stort. Dock så känns även det jobbigt.. Vet inte riktigt varför, men allting känns så jobbigt. Även saker som jag trodde skulle kännas väldigt bra. Det är en nedåtgående spiral jag befinner mig i. Jag har ingen aning om hur jag ska försöka vända på det.. Jag brukar alltid tänka så positivt om allt, men den förmågan har jag tyvärr blivit av med. Jag saknar den delen hos mig själv.

Jag känner mig inte riktigt riktig. Det är någonting i min kropp som inte stämmer och jag har ingen aning om vad det beror på. Min hjärna är distraherad. Jag kan inte fokusera alls på det jag håller på med. Idag på körlektionen så gick det sämre än det gjort innan. Jag sitter och kör och upptäcker saker alldeles för sent. Det är inte alls bra, eftersom jag snart har uppkörning.. Jag vill inte kugga för att jag är ofokuserad. Min lärare frågade t.o.m. vad det är med mig idag. Att jag inte alls kör lika bra som jag brukar göra.

Någonting är det som inte är riktigt riktigt. Samma saker spelas upp i huvudet på mig. Samma saker om och om och om igen. Saker som inte borde finnas kvar i min hjärna, men som tyvärr inte verkar gå att radera. Samma saker. Jag orkar inte vara ofokuserad längre. Jag vägrar kugga p.g.a. dessa omständigheter. Omständigheterna ska inte få förstöra mitt körkort OCKSÅ. Det räcker med allt som redan är förstört. Jag hoppas att morgondagens möte kan ge mig lite mer lugn. Så jag slipper gå runt och tänka hela tiden. Usch! Fy! Blä!

Jag har så oerhört mycket sorg inom mig. Jag känner mig så ensam. Jag lider. Jag är förvirrad. Jag är förtvivlad. Jag orkar inte mer. Jag gör verkligen inte det.. Jag vill inte mer. Jag vill sluta känns så mycket sorg. Jag vill leva igen! Jag borde inte behöva må såhär. INGEN borde behöva må såhär. Jag vill ge upp, för krafterna är helt slut.. Det finns ingenting kvar längre. All energi är slut just nu. Jag känner så oerhört mycket sorg.

Nemen! Vad är nu detta?! Jag tror minsann att jag har kommit till en insikt som jag så länge har väntat på. Jag är inte helt säker på om det är ett infall eller en insikt, men det lär tiden visa. Som det är just nu så känner jag mig väldigt till freds med denna insikt och jag hoppas också att det är just en insikt och inte ett infall. Saker skulle verkligen bli mycket lättare då. Ibland kan det bli riktigt bra, bara man tar sig tid att tänka. :)

Ibland, när "stormen" har lagt sig, så kan jag fyllas av en känsla som skulle kunna placeras under kategorin "lugn". En varm känsla som får mig att må bra och tycka att mina tankar under "stormen" var överdramatiska och att jag i stridens hetta betett mig fjantigt och löjligt.
Vissa andra gånger får jag en annan form av känsla, som visserligen också skulle kunna placeras under lugnkategorin. Skillnaden de gånger är att jag inte känner att jag alls reagerat tillräckligt starkt. Då blir jag besviken på mig själv och tänker att jag på något sätt varit respektlös emot mig själv.
Ibland kommer aldrig den där lugna känslan av att "stormen" lagt sig alls, trots att det egentligen inte stormar längre. Då känner jag att jag bara går och väntar på att nästa besvikelse ska dyka upp.
Under just dessa "stormar", som jag syftar på i skrivande stund, så handlar det allt som oftast om att jag känner mig oförstådd eller oviktig, av någon anledning. Anledningen i sig är inte det viktiga i detta sammanhang, utan känslan som uppstår. Att känna sig oförstådd och oviktig är en känsla som jag tyvärr måste leva med. Och det är inget nytt för mig. Jag har, så länge jag kan minnas, alltid tampats med att folk inte verkar förstå mig. Visserligen är det helt okej, för man behöver inte alltid bli förstådd. Men om någonting är väldigt viktigt för mig och jag försöker förmedla det till någon, så är det rent ut sagt sårande om den som jag valt att öppna mig för, för att dela med mig av mitt inre, inte verkar tycka att det är viktigt nog att försöka förstå eller lägga på minnet. Då får jag en känsla av att jag bryr mig för mycket och att det inte är besvarat.
Gång på gång har jag hört från nära och kära att jag bryr mig för mycket och att jag har ett tålamod som inte går att begripa sig på. Att jag är naiv och accepterar allt för mycket. Men det är just för att när folk försöker förklara vissa saker för mig så lägger jag det på minnet och gör allt jag kan för att försöka förstå. Om det någon gång krockar mellan mina och någon annan persons behov, så är jag alltid beredd att kompromissa. Känner jag däremot inte att den andre personens inställning är densamma så vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig.
Enligt mig så ligger den största problematiken hos mig. För att jag bryr mig för mycket. Det är bara det, att det är väldigt svårt att bry sig mindre. Jag kan stänga av helt, men då stänger jag verkligen av helt. Och slutar också att bry mig helt. Vilket leder till att jag blir kall som en isbit. Det är inte heller något bra alternativ alla gånger.

Gaaah, jag blir galen! Ibland önskar jag bara att jag hade en fot i röven. En alldeles egen en, som försöker och förstår och som även har en axel. En axel att gråta ut på, om det behövs.

Komplicerade saker har en tendens att, med tiden, bli ännu mer komplicerade. Det är typ allt jag har att säga just nu..

Hjärnan är fokuserad på annat på dagtid, därför tänker jag inte lika intensivt på saker som händer runt mig. På kvällarna, däremot, så kommer alla tankar ikapp mig och jag vrider och vänder på varenda litet scenario i huvudet. "Tänk om det blir såhär", "Varför tar det sån tid", "Vad gör jag om detta sker" och "Är det verkligen ett svårt val", är tankar som snurrar i mitt huvud. Frågor som jag inte kan svara på. Frågor som jag så desperat vill ha svar på. Det är bara att vänta, så kommer svaren med tiden. Tiden som jag egentligen inte känner räcker till. Tiden. Den där jävla tiden. En sak har jag lärt mig av tiden. Den skapar en hel del skador, men den läker tyvärr inte alla sår..

Känslor stormar upp, ner, till höger och till vänster. Ibland är jag så himla säker på min sak för att i nästa stund vara säker på raka motsatsen. Varför ska vissa saker ha så många fördelar samtidigt som det har så många nackdelar? Varför kan inte någonting bara gå lätt och enkelt? Vissa saker känns som om det är självklart och enkelt. Men när jag sen tänker lite på det så är det inte alls enkelt. Dock oftast lika självklara. Jag begriper mig inte på mig själv alla gånger. Nåja, såsmåningom...

Aldrig någonsin tidigare har jag känt mig så sviken och försummad. Men, det är klart, jag klarar mig. Tänker dock sluta kämpa för det här. Det är inte värt att må så dåligt för någon som uppenbarligen inte bryr sig ett endaste dugg. Jag känner mig så dum. Så förbannat jävla dum! Hur kommer det sig att jag alltid lyckas gå på nitlotter? Hah! Jag ska också bli en nitlott, så jag slipper känna mig ensam. Lika barn leka bäst..

Vincent har bakat egna små bullar. Det var kul! ^^

Detta inlägg publiceras för att en del personer har reagerat på att jag bara skriver negativa saker i bloggen. Och visst, jag förstår att folk reagerar, men det händer inte BARA tråkiga saker i mitt liv. Visst, det mesta som hamnar här kan tolkas som om jag vore världens deppigaste människa. Och vissa stunder är jag det. Men, jag skriver om det som rör sig i huvudet på mig. För att kunna ventilera. Att Vincent bakar små söta bullar, är ingenting jag känner att jag behöver ventilera. Därför hamnar det inte i bloggen (eller jo, nu gör det, eftersom jag försöker få fram en poäng). Men att jag väljer att skriva om negativa saker är främst för att jag behöver få ut det som rör sig i mitt lilla huvud. Självklart har jag vänner som jag kan prata med, och det gör jag också i viss mån, men vissa tankar vill jag få ut utan att behöva berätta precis allt. T.ex. så tror jag inte att det är många som skulle gissa rätt på vad mina inlägg handlar om, även fast dom vet allt om mig. Det är bara det att jag ibland behöver få kräkas ur mig vad jag KÄNNER. Och inte vad det handlar om.
Så, jag hoppas att detta inlägg stillar mina söta läsares nerver. För jag kommer inte, under vilka omständigheter som än kan tänkas dyka upp, skada mig själv. Inte medvetet iallafall. Sen kan vissa beteenden kan vara destruktiva, utan att man är medveten om det. Men det är en helt annan femma. :)

Här kommer även en bild på Vincents söta små bullar som han har bakat helt själv (nästan).

https://cdn1.cdnme.se/cdn/8-2/530097/images/2013/pic_50e5af5c9606ee1fdb659c1f.jpg" class="image">

Jag känner mig så kluven till så många saker. Det känns som att vad jag än gör så KAN det inte bli rätt. Allting är som att välja mellan pest eller kolera. Gör jag si, så händer nåt dåligt. Gör jag så, så händer också nåt dåligt. Säger jag bu, så får jag det tillbakakastat i ansiktet. Säger jag bä, så får jag istället det tillbakakastat i ansiktet. Håller jag tyst så är jag bara dryg och kan inte kommunicera, för man "måste ta upp saker när det är små problem, så det inte blir stora problem". Försöker jag ta upp saker när det är små problem, så är jag bara tjatig och gnäller. Tänker jag på mig själv, så blir ingen nöjd, för då är jag bara egoistisk. Tänker jag på andra så får jag höra att jag är naiv och måste tänka mer på mig själv, plus att jag själv blir missnöjd. Hur ska jag göra? Och var fan är bruksanvisningen till livet och manualen på hur man hanterar olika människor?

Ett hugg i magen, en sylvass kniv som skär in genom mina inälvor. Ett slag i ansiktet. En mental våldtäkt. - Så kändes det där!