- Nathalie -

Så  mycket tankar. Så mycket känslor som jag inte vet var jag ska göra av. Så mycket.. Vart ska allt ta vägen? Vad ska jag göra med mig själv? Hur ska jag komma på rätt spår? Var ska jag börja? Får jag någon hjälp? Vem ska hjälpa mig? Kan jag göra det ensam? Varför mår jag så dåligt? Så otroligt mycket frågor.

 

 

Jag saknar min lilla Princent. Jag träffar honom knappt längre. Jag jobbar, kommer till min pappa, sover, vaknar, jobbar, kommer till min pappa, sover, vaknar, jobbar, kommer till min pappa o.s.v. Jag saknar honom så.. Jag vill bara ha ett riktigt liv igen. Inte en överlevnadsinställning som innebär att jag gör allt för att överleva till den gräns att jag knappt överlever.. Jag vill leva igen.

 

Jag har så mycket känslor och tankar.. Men jag får inte ut det. Inte till någon som frågar, även fast jag hör att frågan är genuin. Jag kan bara inte få ur mig det jag känner. Jag tror att jag är rädd för att totalt bryta ihop. Jag hoppas att jag en vacker dag kan se tillbaka på denna tid i mitt liv och känna att jag fått ut någonting positivt utav det.

 

Jag har hört en text som verklligen gick rakt in i hjärtat..

"All of these lines across my face

Tell you the story of who I am

So many stories of where I've been

And how I got to where I am

 

You see the smile that's on my mouth

It's hiding the words that don't come out

And all of the friends who think that I'm blessed

They don't know my head is a mess

 

No, they don't know who I really am

And they don't know what i've been through"

 

Efter regn kommer solsken, men när kommer det berömda solskenet? Jag har väntat hur länge som helst nu, och jag drunknar snart i allt detta regn.. Det borde komma lite nu.

 

Förbannadejävlapisshelvetesäckligaskitidioti! Det är vad jag tycker om mitt psyke just nu.

Imorgon kanske..