Tankar och funderingar
Lustigt hur jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle skriva ett till inlägg i bloggen, redan idag. Det trodde jag inte, men jag sitter på mitt jobb och har tråkigt framför en dator och då passar det alldeles utmärkt att skriva lite här. Jag har ju ändå några timmar att döda, så att säga. Frågan är ju bara vad det är jag ska skriva om.. Har liksom inte så mycket bloggvana och blogglust..
Tänkte iallafall att jag skulle skriva ner lite tankar som jag har inför denna graviditet och inför att bli tvåbarnsmamma.
Har de senaste månaderna börjat sakna Vincent otroligt mycket när jag inte är med honom. Jag har ju såklart alltid saknat honom när han är hos sin pappa, men inte alls som jag gör nu. Nu är det någonting utöver det vanliga. Jag pratar om honom hela tiden, så som många gör när de träffat en ny partner och är nykära, så mycket pratar jag om Vincent. Jag tänker på honom dygnet runt och drömmer om honom på nätterna. Jag gråter ibland av saknad. Jag tar varenda tillfälle till vara när det kommer till att gosa och mysa med honom. Ibland tycker jag synd om den lille stackaren. Han kanske sitter och leker och så kommer en blödig mamma in på rummet och stör hans lek, bara för att få lite Vincentkärlek och gos.
Jag vet inte om det är mitt sätt att försöka ta till vara på den sista tiden som det bara är han och jag och ingen annan som ska dela på uppmärksamheten. Men helt plötsligt så känns det väldigt annorlunda. Jag är dessutom så otroligt stolt över allt som han gör. Även när han plockar fram sin värsta trots så blir jag alldeles varm i kroppen. Han har ju en sån stark vilja. Och det gör mig stolt. Sen är han såklart en liten pojke som man SKA vara stolt över, för han är ju så duktig på allt. Precis allt! Han är bäst helt enkelt, min son. Och jag är så stolt och lycklig över att jag får vara hans mamma.
Sen har jag också börjat fundera på hur jag ska kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Vincent. Går det ens? Finns det så mycket kärlek? Det är förbluffande. Innan jag blev gravid så tänkte jag ofta att när jag väntar Vincents syskon så kommer mitt största bekymmer vara att jag inte vet hur jag ska göra för att Vincent inte ska känna sig bortprioriterad. Men nu när jag faktiskt är gravid så undrar jag istället hur jag ska göra för att inte få den nya bebisen att inte känna sig bortprioriterad. Känner alla såhär, eller är det fel på mig?
Jaja, det är lite av de sakerna som jag funderar över. Det finns ju såklart många fler funderingar, men jag kan spara de tankarna till ett senare tillfälle.
Puss och Kram!
Tänkte iallafall att jag skulle skriva ner lite tankar som jag har inför denna graviditet och inför att bli tvåbarnsmamma.
Har de senaste månaderna börjat sakna Vincent otroligt mycket när jag inte är med honom. Jag har ju såklart alltid saknat honom när han är hos sin pappa, men inte alls som jag gör nu. Nu är det någonting utöver det vanliga. Jag pratar om honom hela tiden, så som många gör när de träffat en ny partner och är nykära, så mycket pratar jag om Vincent. Jag tänker på honom dygnet runt och drömmer om honom på nätterna. Jag gråter ibland av saknad. Jag tar varenda tillfälle till vara när det kommer till att gosa och mysa med honom. Ibland tycker jag synd om den lille stackaren. Han kanske sitter och leker och så kommer en blödig mamma in på rummet och stör hans lek, bara för att få lite Vincentkärlek och gos.
Jag vet inte om det är mitt sätt att försöka ta till vara på den sista tiden som det bara är han och jag och ingen annan som ska dela på uppmärksamheten. Men helt plötsligt så känns det väldigt annorlunda. Jag är dessutom så otroligt stolt över allt som han gör. Även när han plockar fram sin värsta trots så blir jag alldeles varm i kroppen. Han har ju en sån stark vilja. Och det gör mig stolt. Sen är han såklart en liten pojke som man SKA vara stolt över, för han är ju så duktig på allt. Precis allt! Han är bäst helt enkelt, min son. Och jag är så stolt och lycklig över att jag får vara hans mamma.
Sen har jag också börjat fundera på hur jag ska kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Vincent. Går det ens? Finns det så mycket kärlek? Det är förbluffande. Innan jag blev gravid så tänkte jag ofta att när jag väntar Vincents syskon så kommer mitt största bekymmer vara att jag inte vet hur jag ska göra för att Vincent inte ska känna sig bortprioriterad. Men nu när jag faktiskt är gravid så undrar jag istället hur jag ska göra för att inte få den nya bebisen att inte känna sig bortprioriterad. Känner alla såhär, eller är det fel på mig?
Jaja, det är lite av de sakerna som jag funderar över. Det finns ju såklart många fler funderingar, men jag kan spara de tankarna till ett senare tillfälle.
Puss och Kram!
Kommentarer
Trackback
