På gott och ont.
Vissa personer som finns i min omedelbara närhet beter sig som små barn. En del av dessa personer är barn. En del är inte det. Dom är (på papper) vuxna människor som borde veta bättre. Trots detta så kan man tro att dom inte är vuxna. Ibland får jag infall om att jag ska bete mig precis likadant. Men mitt omdöme tar överhand och då kan jag inte. Jag kan inte hålla munnen stängd om någonting känns alldeles för fel. Jag kan inte låta bli att fråga vad som är fel om jag märker att någon mår dåligt. Jag kan inte låta bli att försöka lösa situationer om jag tror att jag skulle kunna göra någon skillnad.
I vissa lägen känns detta som någonting jobbigt och som en dålig egenskap. Men trots att det inte alltid känns så bra så kommer jag alltid till insikt med att det faktiskt är en del av mig som jag har återfunnit. Och det är bra, för det är just det som detta sökandet går ut på. Att jag ska finna mig själv igen. På både gott och ont.
