Komma ut eller stanna kvar? Det är frågan.
Jag vill att bebisen ska komma nu. Jag har ju väntat och väntat så länge så länge. Det är tråkigt att vara så här höggravid nu. Jag vill pussa på en liten bebis och lukta på en liten bebis. Jag vill ha på mig kläder som inte är gjorda för elefanter, jag vill gå i högklackade skor, jag vill ligga och sova på mage, jag vill dricka redbull, jag vill kunna nå mina fötter, jag vill kunna gå på en promanad längre än 300 meter, jag vill kunna ta ett glas vin om jag vill, jag vill kunna sätta på mig annat än mina tofflor när jag går utanför dörren, jag vill kunna knäppa en jacka, jag vill kunna ligga, sitta och stå som jag vill. Det finns massor med saker som jag vill göra men det finns såklart saker som jag kommer sakna också.
Jag kommer sakna att ha någonting att stödja händerna på när magen är borta, jag kommer sakna stunden på morgonen när jag och bebisen ligger och buffar lite på varandra, jag kommer sakna känslan av att jag har full kontroll över bebisen, jag kommer sakna känslan av att vara den enda som verkligen vet när bebisen sparkar och har sig där inne i magen, jag kommer sakna känslan av att jag verkligen är den som känner bebisen som bäst, jag kommer sakna att titta på magen och fashineras över att det ligger en människa i min kropp, jag kommer sakna stoltheten i kroppen när jag ser att bebisen är så stark att hela magen rör sig, jag kommer sakna att sitta och klappa på magen, jag kommer sakna att prata med magen, jag kommer sakna att se mig själv i spegeln och känna stolthet över att det bor ett liv i min kropp som min kropp har skapat, och sist men inte minst så kommer jag sakna känslan av att få en riktigt hård och kraftig spark på revbenen som gör jätteont, men inte känna någon smärta, för det jag känner är glädje över att bebisen är frisk och så otroligt stark.
Gud, jag vill inte föda bebisen. Jag villa att hen ska vara kvar därinne ett tag till. Hen behöver inte skynda sig med att komma ut, för hen kommer aldrig komma tillbaka in igen. Det är bäst att jag tar vara på den tid som är kvar av graviditeten istället för att klaga. För rätt vad det är så är det över.
Jag kommer sakna att ha någonting att stödja händerna på när magen är borta, jag kommer sakna stunden på morgonen när jag och bebisen ligger och buffar lite på varandra, jag kommer sakna känslan av att jag har full kontroll över bebisen, jag kommer sakna känslan av att vara den enda som verkligen vet när bebisen sparkar och har sig där inne i magen, jag kommer sakna känslan av att jag verkligen är den som känner bebisen som bäst, jag kommer sakna att titta på magen och fashineras över att det ligger en människa i min kropp, jag kommer sakna stoltheten i kroppen när jag ser att bebisen är så stark att hela magen rör sig, jag kommer sakna att sitta och klappa på magen, jag kommer sakna att prata med magen, jag kommer sakna att se mig själv i spegeln och känna stolthet över att det bor ett liv i min kropp som min kropp har skapat, och sist men inte minst så kommer jag sakna känslan av att få en riktigt hård och kraftig spark på revbenen som gör jätteont, men inte känna någon smärta, för det jag känner är glädje över att bebisen är frisk och så otroligt stark.
Gud, jag vill inte föda bebisen. Jag villa att hen ska vara kvar därinne ett tag till. Hen behöver inte skynda sig med att komma ut, för hen kommer aldrig komma tillbaka in igen. Det är bäst att jag tar vara på den tid som är kvar av graviditeten istället för att klaga. För rätt vad det är så är det över.
Kommentarer
Postat av: Mamma
Ja man ska ta bara på tiden. Den kommer aldrig
tillbaka mer. Men du kommer att då så mycket mer av bus när hen är ute. O gravid kommer du säkert att bli igen. Så it me hem nu ja vill ha ett kort på hen NU :)
Trackback
