- Nathalie -

Nu är våran prins här. Han heter Vincent och han är helt fantastisk. Så fort jag har tid och ork så ska jag skriva ner en förlossningsberättelse, men den orken finns inte just nu. 3610 gram tung och 50 cm lång. En helt perfekt liten krabat.

Jag har knappt sovit någonting sen värkarna startade kockan 5 på morgonen i lördags. Så jag är rätt så trött, men jag kan inte sova.. Tror visserligen att jag skulle somna om jag försökte, men det känns som om att jag kommer vakna och allt bara är en dröm om jag somnar.. Men nu ska jag försöka iallafall. Godnatt / Världens lyckligaste mamma!

Ja idag har jag alltså gått över tiden med åtta hela dagar. Åtta låååånga dagar som inte känts som dagar utan veckor. Det känns som om dessa åtta dagar har tagit typ två månader. Det är helt sjukt vad tiden går långsamt. Hur fördriver man tiden på bästa sätt då? Ja, det har jag ingen aning om. Speciellt inte när man inte kan göra så mycket utan att få ont i ryggen eller sjukligt svullna fötter o.s.v. Bebisen verkar inte förstå att det är dags att komma ut nu. Den ligger i magen och har hickat typ hela dagen. Den tror kanske att den ska hicka ut sig själv.. Och hur förklarar man då för en ofödd bebis att man inte KAN hicka sig ut från magen? Man måste samarbeta med alla sammandragningar och förvärkar för att man ska komma ut. Det märks ju att bebisen har fått sin pappas intelligens. :P

Jag tror ju att bebisen skulle få det så mycket bättre här ute än där inne. Men bebisen verkar inte tro det. Och hur förklarar man det för en ofödd bebis?

På måndag ska vi till barnmorskan och då ska hon ringa och boka en tid för igångsättning. Vi kan ju hoppas att bebisen kommit innan dess. Att bebisen kommer nu i helgen eller någonting.. Inte för att jag tror det, men iallafall. Vilket som så är det iallafall inte så öööverdrivet lång tid kvar tills jag blir igångsatt. På torsdag tyckte jag att barnmorskan sa att jag skulle få bli igångsatt som senast. Så det är ju max sex dagar kvar tills dess. Men så sakta som tiden går nu på slutet så kommer det kännas som en hel evighet. En och en halv månad till. Sen ska bebisen säkert ta riktigt lång tid på sig när det väl startat igång. Typ 59 och en halv timme säkert.

Dom säger ju att 75% av alla gravida går över tiden. 95% av alla dom som går över tiden föder innan 42 fullgångna veckor. Och det är jag på torsdag. 42 veckor fullgången alltså. Så oddsen är ju rätt stora att jag föder innan torsdag, men det där med statistik är ingenting som jag riktigt tror på. Iallafall inte när det kommer till mig. Jag har sån otur så jag är nog en av de väldigt få som blir igångsatt. Det skulle inte förvåna mig ett dugg, men vilket som så har jag nog min bebis innan nästa helg är slut. Då kanske jag kan skriva glada inlägg i bloggen igen.. Hoppas på det.

Det här på slutet med att gå över håller på att driva mig till vansinne. Jag är irriterad, grinig, sur och förbannad på precis allt. Precis hela tiden. Jag håller på att deppa ihop tror jag. Enda gången som jag inte är sur, arg eller irriterad är när jag ligger ensam i min säng och pillar på min iPhone. Då kan jag roa mig med att läsa förlossningsberättelser, gravidbloggar, spela spel, kolla facebook och sånt skojsigt. Jag orkar inte ens vara utanför rummet för att jag orkar inte med mig själv. Det här är jättejobbigt! Hjälp mig, någon!

Hejdå!

Nu sitter jag och väntar på att allt besök ska komma förbi. Jag har två uppsättningar med mamma-och-barn som ska komma och hälsa på mig. Snart är jag också mamma-och-barn. Om allt hade gått enligt barnmorskornas planeringar så hade jag redan varit mamma-och-barn, men dom hade FEL! Dom jävlarna.

Jag drömmer väldigt skumma drömmar. Jag drömde häromnatten att jag var inne på förlossningen och att dom skulle känna hur öppen jag var. Dom kände efter och märkte att bebisen ligger med ansiktet neråt istället för huvudet neråt. Så dom var tvugna att rätta till det så att inte bebisen skulle bryta nacken av sig när det kommer ut. Då skulle dom, utifrån magen, dra upp bebisen lite så att den la sig med huvudet neråt istället. Och om den inte rättade till sig så skulle bebisen aldrig komma ut.

Sen drömde jag att mina vänner och bekanta fick syskon till alla sina barn men att jag fortfarande var gravid med min bebis. Alltså folk som inte ens är gravida fick både ett, två och tre barn till innan jag ens hann få ut min första.

Sen drömde jag också att jag var ute och skulle dansa på en klubb med min kompis son, som är fyra år. Och det var inte någonting konstigt alls med det.

Inatt drömde jag att det var fullt med snö ute och jag inte hade några skor (jag tror att det beror på att jag inte har några som jag kan använda för att fötterna är så svullna, så jag använder ju bara tofflor). Så visste alla att om man matade bambisar (alltså rådjur, men i drömmen hette det bambisar) så skulle bebisen komma ut. Men man var tvungen att mata dom jättemycket. Så jag sprang runt som en galen tjockis i skogen och försökte leta upp massor med bambisar som jag sen kastade mackor på. Grejen är den att i drömmen så gick allt i slowmotion om man blev kall, och jag hade ju inte några skor på mig.. Så jag sprang, i slowmotion, i snön, utan skor och kastade bröd på bambisar. För att få ut min bebis. Jag tror att den här graviditeten håller på att göra mig galen. :P

Nu ska jag äta en macka och sen dröjer det nog inte lång tid innan alla mammor-och-barn kommer hit. Då ska jag gosa med alla andras barn!

Puss och Kram!

Blä. Klockan är efter tolv vilket betyder att jag har gått över med 7 dagar, alltså en vecka. Jag är nu i vecka 42. Fy!

Sex dagar över tiden.. Ja vad säger man? Jag hoppas att det inte blir så många fler dagar över tiden. Jag vill inte blir igångsatt. Men det är nog den inställningen jag ska ha. Att jag kommer bli igångsatt. Jag har ju trott hela tiden att jag ska gå över, men jag har ju hoppats på att jag ska slippa. Nu när jag gått över och det inte finns någonting annat att hoppas på så hoppas jag istället på att jag slipper bli igångsatt. Det är ju som de flesta vet en skräck för mig. Jag vill ju att allt ska ske så naturligt som möjligt. Kejsarsnitt är ju det värsta som skulle kunna hända, men efter det är det en igångsättning. Jag vill inte att allt ska ske på kemisk väg. Jag vill att det ska gå så naturligt som möjligt. Och nu börjar jag känna mig lite desperat också. För ju längre tiden går desto större blir bebisen och desto svårare kommer det bli att få ut bebisen. Så det känns som att ju längre tiden går desto närmare kommer jag ett kejsatsnitt. Blä och usch och fy! Jag vill inte ens tänka så. Men ibland blir man lite negativ.

Puss och Kram!

Jag har nu gått över tiden med 5 dagar. Inte direkt jätteroligt, men så är det nu. Som jag skrev i förra inlägget så borde jag passa på att njuta av att vara gravid nu för att jag kommer nog sakna det sen. Haha, vilket skämt. Tror någon att det går att njuta av att vara tung, otymplig och med flödande hormoner när man vet att bebisen egentligen inte behöver ligga kvar där inne? Inte jag iallafall. Men jag kommer nog sakna magen och allt som hör graviditeten till senare. Men inte just nu. Bebien är ju klar. Jag vill ha ut min son eller dotter nu.

Ikväll har vi blivit överbjudna på middag hos några vänner, det ska bli roligt. Och jag hade inte ätit någonting sen frukost, vid elvatiden, så jag tänkte att eftersom jag inte gjort det så kan jag spara mig till middagen så att jag kan äta riktigt mycket. Jag skulle istället hoppa in i duschen. Vad händer inte då? Jo jag får världens blodsockerfall och kan knappt ta mig in till köket. Så nu sitter jag ocks försöker få i mig en skål med fil och müsli så sockervärdet stiger och jag kan duscha utan risk att jag svimmar.
Jag hatar att få blodsockerfall, jag känner mig så svag och hjälplös då. Som om jag är svagare än alla andra på hela jorden.

Nu ska jag känna efter om jag kan duscha, sen ska jag fixa mig iordning.
Puss och Kram!

Jag vill att bebisen ska komma nu. Jag har ju väntat och väntat så länge så länge. Det är tråkigt att vara så här höggravid nu. Jag vill pussa på en liten bebis och lukta på en liten bebis. Jag vill ha på mig kläder som inte är gjorda för elefanter, jag vill gå i högklackade skor, jag vill ligga och sova på mage, jag vill dricka redbull, jag vill kunna nå mina fötter, jag vill kunna gå på en promanad längre än 300 meter, jag vill kunna ta ett glas vin om jag vill, jag vill kunna sätta på mig annat än mina tofflor när jag går utanför dörren, jag vill kunna knäppa en jacka, jag vill kunna ligga, sitta och stå som jag vill. Det finns massor med saker som jag vill göra men det finns såklart saker som jag kommer sakna också.
Jag kommer sakna att ha någonting att stödja händerna på när magen är borta, jag kommer sakna stunden på morgonen när jag och bebisen ligger och buffar lite på varandra, jag kommer sakna känslan av att jag har full kontroll över bebisen, jag kommer sakna känslan av att vara den enda som verkligen vet när bebisen sparkar och har sig där inne i magen, jag kommer sakna känslan av att jag verkligen är den som känner bebisen som bäst, jag kommer sakna att titta på magen och fashineras över att det ligger en människa i min kropp, jag kommer sakna stoltheten i kroppen när jag ser att bebisen är så stark att hela magen rör sig, jag kommer sakna att sitta och klappa på magen, jag kommer sakna att prata med magen, jag kommer sakna att se mig själv i spegeln och känna stolthet över att det bor ett liv i min kropp som min kropp har skapat, och sist men inte minst så kommer jag sakna känslan av att få en riktigt hård och kraftig spark på revbenen som gör jätteont, men inte känna någon smärta, för det jag känner är glädje över att bebisen är frisk och så otroligt stark.

Gud, jag vill inte föda bebisen. Jag villa att hen ska vara kvar därinne ett tag till. Hen behöver inte skynda sig med att komma ut, för hen kommer aldrig komma tillbaka in igen. Det är bäst att jag tar vara på den tid som är kvar av graviditeten istället för att klaga. För rätt vad det är så är det över.

Imorgon är det den tionde oktober 2010. Alltså 10/10-10. Det vore ju lite häftigt om jag fick bebisen tiotiotio. Tycker jag iallafall. :)

Igår kände jag inte så mycket rörelser. Jag kände ingenting alls. Så jag ringde in till förlossningen och berättade det för dom och hörde om det fanns någonting speciellt jag kunde göra för att bebisen skulle vakna till liv. Klockan var då halv tio så jag hade ju blivit lite nojig under dagen. Dom sa att jag skulle dricka några glas med någonting som var kallt och sött. Sen skulle jag lägga mig raklång på rygg och buffa på bebisen. Om jag inte fick någon buff tillbaka på en timme så skulle jag ringa tillbaka till dom. Sagt och gjort. Jag drack tre glas oboy. Jag gillar inte ens oboy. Men det var det enda söta som fanns hemma. Jag la mig raklång på rygg och buffade för glatta livet på bebisen. Jag fick inget svar. När det är typ en kvart kvar tills det gått en timme så kommer Zacke hem från jobbet och jag kommer på den superdupersmarta idén att bebisen inte gillar när han kör bil som en galning och har på musik med mycket bas. Så jag ber honom göra just det. Ingenting händer. Vi åker till donken för att oboyen kanske inte var tillräckligt kall eller tillräckligt söt, så jag beställer in en cola. Jag gillar inte cola heller. Men efter typ halva så får jag en rejäl känga på revbenen..
Jag ringer in till förlossningen och dom frågar om jag upplever minskade fosterrörelser. "Eeh, ja" blev mitt svar. Så dom bad oss åka in för att kolla så fostervattensmängden var som den skulle och så. Väl inne får vi göra en CKG (?) kurva. Efter ungefär 40 minuter kommer barnmorskan in och frågar "Du har rätt ont va?". "Naej, inte direkt" svarade jag. "För du har rätt kraftiga och regelbundna värkar". "Jaha, jag känner ju att det spänner lite", svarade jag. "Vi måste undersöka så du inte är öppen" sa barnmorskan. Sagt och gjort. Jag var öppen en och en halv centimeter. Så nu är det på gång! :D Vi fick senare, efter ultraljudet, åka hem för att jag inte har några smärtsamma värkar, men vi ska hålla lite uppkik. Om jag får väldigt snabbt förändrade känningar i magen så ska vi kontakta förlossningen på en gång. Eftersom jag tydligen "tjuvöppnar" mig.

Så nu kanske det inte är lång tid kvar alls. Eller så är det jättelång tid kvar. Vad tror ni? Den som lever får se.

Puss och Kram!

Ja, idag har jag alltså gått över tiden. Inte så jättelångt över tiden men jag har gått över tiden. Jag har ju trott sen en tid tillbaka att jag ska gå över tiden med två veckor. Det får jag väl hoppas att jag slipper men om det skulle bli så att jag går över med två veckor så är det ju max 13 dagar kvar. Förstå det! 13 dagar. Tretton dagar. Det är inte ens två veckor. Tretton dagar kvar tills jag får hålla om min lilla, lilla, älskade, efterlängtade, fantastiska lilla bebis. Min och Zackes bebis. Vårat barn. Livet som vi tillsammans har skapat. Han och jag och ingen annan. Det är en helt sjuk känsla.

Jag låg och tänkte på det idag.. När vi ska åka hem från bb med lilla busungen i bilbarnstolen så sitter vi i bilen och så låter bebisen. Eller så är vi i affären och så skriker bebisen. Eller varför inte ute på promenad så skriker bebisen. Det är nog då jag kommer fatta hur det ligger till. När det inte finns någon annan alls som skulle kunna vara ansvarig över bebisen, då kommer jag nog börja förstå att det är våran bebis. Det är så svårt att fatta att den varelse, som just nu, ligger i min mage, i min kropp, att den lilla varelse är en helt färdig liten människa. En person som kommer växa upp och lära sig prata, gå, skrika, springa, lära sig läsa, gå i skolan, göra hyss, tonårstrotsa och till slut kommer denna lilla varelse vara en vuxen människa som man kan föra en konversation med. Det är vårat barn. Jag kan inte fatta det.

Igår var vi hos barnmorskan och jag har ju nu på slutet börjat samla på mig massor av vätska i kroppen. Jag var hos barnmorskan förra veckan på tisdagen. Och sen igår. Alltså nio dagar senare. Då hade jag, under de nio dagarna, gått upp tre kilo! Det är riktigt illa. Det är ett kilo var 3:e dag. Tänk då om två dagar till, har jag gått upp ytterligare ett kilo då? Det hoppas jag verkligen inte. Nej, men jag har gått upp massor nu på slutet för att jag samlar på mig vätska. Mina fötter är inte att leka med. De är så äckliga att jag tror att jag ska kräkas ibland. Så jag fick testa blodtrycket både sittandes och liggandes för att se så att jag inte har fått förhöjt blodtryck så att hon kunde utesluta havandeskapsförgiftning. Men mitt blodtryck var lägre än på inskrivningen när jag låg ner, så det var absolut ingen fara. Vi kollade järnvärdet också och det låg på 130 så det var absolut ingen fara med det heller. Mitt sockervärde låg på 4.2 så det var också jättebra. Inga konstigheter där inte. Bebisen hjärtljud låg på 144.

Den lilla rackaren till busunge som ligger och simmar i min mage gjore mig supernervös. När barnmorskan skulle lyssna efter hjärtat så hittade hon det inte. Jag låg där och det kändes som om mitt eget hjärta stannade. Jag höll andan medans hon försökte hitta det, men det tog ett tag. Till sist hittade hon hjärtat och jag har aldrig någonsin tidigare varit så rädd i hela mitt liv. Det var inte okej! Men hon förklarade att bebisen ligger med sin rygg bak mot min rygg och att det då är lite svårt att komma åt så man hör nu nör det är så trångt där inne. Dessutom så sov bebisen för att den rörde sig inte alls. Sen när vi var klara med mätningen, lyssningen och klämningen så var bebisen GARANTERAT vaken. Jag fick en fiiinfin karatespark rakt på revbenen. Men det gjorde mig bara lugn, för då vet jag att bebisen lever och är stark.
Hon berättade att hon tror att det ligger en fyrakilosbebis i min mage. 4 kilo!? Nja det vet jag inte riktigt om jag vill gå med på. 3.5 går bra men inte 4. Jag antar att jag inte har speciellt mycket att säga till om, men jag kan försöka.

Alla talar om för mig att det är bra att vila nu mot slutet. Man ska vila så mycket man bara kan för man kanske får en unge som inte låter en sova alls på nätterna sen. Och tro mig, jag vilar. Jag vilar varenda dag. Flera timmar utöver nattsömnen. Jag har aldrig sovit så mycket som jag gör nuförtiden. Så jag är redo. Redo för en nattvaken unge. Bara för det får jag säkert en som sover hela nätter. :P

Nej nu ska jag vila lite till innan jag ska ligga still i sängen och göra en sån rejäl kraftansträning att byta kanal. Måste ju kolla på Idol klockan åtta. :)

Juat nu ligger Zacke på golvet och gosar med Shiba och Palma. Jag sitter på stolen och tittar på. Jag är lite för tjock för att lägga mig ner på golvet. Eller jag kan göra det men då kommer jag inte upp sen. Och det är en rätt bra grej att göra. Komma upp alltså. Idag är jag i vecka 40 (39+3). Alltså är det fyra dagar kvar till bf. Förhoppningsvis så kommer bebisen innan, förmodligen så kommer bebisen efter.

Nu ska jag göra äggmackor åt mig och Zacke.
Puss och Kram.