Tankar och funderingar
Tänkte iallafall att jag skulle skriva ner lite tankar som jag har inför denna graviditet och inför att bli tvåbarnsmamma.
Har de senaste månaderna börjat sakna Vincent otroligt mycket när jag inte är med honom. Jag har ju såklart alltid saknat honom när han är hos sin pappa, men inte alls som jag gör nu. Nu är det någonting utöver det vanliga. Jag pratar om honom hela tiden, så som många gör när de träffat en ny partner och är nykära, så mycket pratar jag om Vincent. Jag tänker på honom dygnet runt och drömmer om honom på nätterna. Jag gråter ibland av saknad. Jag tar varenda tillfälle till vara när det kommer till att gosa och mysa med honom. Ibland tycker jag synd om den lille stackaren. Han kanske sitter och leker och så kommer en blödig mamma in på rummet och stör hans lek, bara för att få lite Vincentkärlek och gos.
Jag vet inte om det är mitt sätt att försöka ta till vara på den sista tiden som det bara är han och jag och ingen annan som ska dela på uppmärksamheten. Men helt plötsligt så känns det väldigt annorlunda. Jag är dessutom så otroligt stolt över allt som han gör. Även när han plockar fram sin värsta trots så blir jag alldeles varm i kroppen. Han har ju en sån stark vilja. Och det gör mig stolt. Sen är han såklart en liten pojke som man SKA vara stolt över, för han är ju så duktig på allt. Precis allt! Han är bäst helt enkelt, min son. Och jag är så stolt och lycklig över att jag får vara hans mamma.
Sen har jag också börjat fundera på hur jag ska kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Vincent. Går det ens? Finns det så mycket kärlek? Det är förbluffande. Innan jag blev gravid så tänkte jag ofta att när jag väntar Vincents syskon så kommer mitt största bekymmer vara att jag inte vet hur jag ska göra för att Vincent inte ska känna sig bortprioriterad. Men nu när jag faktiskt är gravid så undrar jag istället hur jag ska göra för att inte få den nya bebisen att inte känna sig bortprioriterad. Känner alla såhär, eller är det fel på mig?
Jaja, det är lite av de sakerna som jag funderar över. Det finns ju såklart många fler funderingar, men jag kan spara de tankarna till ett senare tillfälle.
Puss och Kram!
Länge sen sist
Men, men, nog om det.. Vincent är en kaxig liten charmör.. Han snappar upp precis allt som man säger till honom (och andra) och han använder det i slutandan alltid emot mig. Så det gäller verkligen att passa tungan. Men han är så fantastiskt underbar och man glömmer snabbt bort hans tokiga komentarer. Han är jätteglad över att han ska bli storebror. Han frågar mig hela tiden när bebisen kommer. Gullunge. Har fått en del kniviga frågor också. T.ex. om hur bebisen ska kunna komma ut. Försökte rädda det lite snyggt med att förklara att mamma kommer få ont i magen när bebisen vill komma och då ska mamma åka till doktorn. Så hjälper dom mamma att få ut bebisen. Men det svaret dög inte.. Han ville ha en utförlig beskrivning av hur det hela skulle gå till och då kunde jag ju inte ljuga för honom, så i slutändan skrattade han till och sa "Haha, min mamma ska bajsa en bebis med snippan". Lite så blev det och både han och jag var ganska nöjda över det.
Annars vet jag inte så mycket mer som känns relevant att skriva om. Lever lite i min mammabubbla just nu. Och det är ju inte helt tokigt det. Nu ska jag äta frukost. Vi får se hur lång tid det tar till nästa gång.
Puss och Kram!
Bloggterapi.
Bloggterapi.
Wowed.
Ibland får man lägga vissa bekymmer och problem i en liten låta och lägga den på hyllan. Det har jag nu gjort.
I think i wowed you.
Förvirrande.
Jag önskar att jag kunde ta allt med en klackspark och inte tänka och analysera allting så mycket. Jag önskar att jag kunde få se vissa saker utifrån. Jag skulle vilja veta hur saker är från någon annans perspektiv.
Vissa människor visar en sak och säger en annan. Det gör mig förvirrad. I olika situationer är det, det som personen visar, som är det man vill se och det den säger är det som man inte vill höra. Och i andra situationer kan personer säga saker som man vill höra, men visa någonting som man inte vill se. Budskap som sägs, går fram. Men varför agera efter någonting helt annat då? Som sagt, förvirrande.
Mindgame.
Åt något håll, på något sätt, så är det någon som kör ett mindgame. Vem, hur eller varför är oklart, men även mindre viktigt. Märkligt bara hur vissa orkar hålla på..
Det reder sig.
Jag känner hur det reder sig. Allting reder sig just nu. Känslor lugnar ner sig och känslor dyker upp. Jag känner mig fri. Jag löser problem. Ett efter ett blir bättre och bättre. Den här gången är allting annorlunda. Det känns i hela min kropp och själ.
Tack.
Jag älskar er, mina fina vänner! Jag vet vilka som alltid finns här för mig och får mig att se saker ur ett mycket, mycket lättare perspektiv. Ni är bäst, och jag är er evigt tacksamma. En liten sak som att lyssna eller ge direkta order, stärker mig oändligt. <3
<3
Underbaring! <3
Galet.
Min Milla kan verkligen få mig på bättre humör när jag känner mig nere. Hon har en tendens att alltid få mig att skratta.. Jag ser allt ur ett annat, mer humoristiskt perspektiv och skrattar åt mina egna galenskaper.
Vad klassas som galet? Jag tror att det är olika från person till person. Någonting som är galet för mig kanske inte är galet för någon annan. Jag har på senare tid dragits till galna människor. Personer som på ett eller annat sätt gör saker som jag uppfattar som galet. Det behöver ju nödvändigtvis inte betyda att det är galenskap enligt deras uppfattning. Men med mina mått mätt så är det helt galet. Att dra förhastade slutsatser och döma en händelse, utan att ta reda på bakgrundsfakta, är helt galet för mig. Speciellt om bakgrundsfaktan redovisas grundligt i efterhand och man, trots den nya informationen, ändå inte ändrar uppfattning. Själv har jag ett behov av att veta hur saker och ting gått till. Hur saker och situationer uppstått. Ett behov av att förstå. Och just nu så fattar jag ingenting.. Jag sitter som ett känslomässigt vrak och fattar inte vad det var som hände. Det är helt galet. Blir man galen så gör man galna saker. Som att t.ex. skicka fyrahundrasjuttiofem meddelanden till en stackare. Men jag erkänner, jag är också en galning. Nu gäller det bara att försöka få galenskaperna under kontroll. Och det är där humorn och min älskade vän Milla är fantastiska.
Huvud.
Gå ut ut mitt huvud!
Mysko.
Nånting känns så bekant men ack så obekant.. Lite lustigt hur saker blir ibland. Känner mig galen på ett kontrollerbart sätt.. Vill bli crazy, men under helt andra former än det jag har en tendens att kunna bli. Mysko..
Magkänsla vs. hjärnan.
Hjärnan säger en sak, men magen säger en annan.. Jag har lärt mig att jag alltid ska lyssna på magkänslan. Ska jag göra det eller inte, trots att hjärnan säger något annat?
Dumma du.
Saker och ting händer, fort går det också. Jag börjar nu känna att det var det bästa för mig och Vincent, på riktigt.. Problem som jag tidigare haft löser sig. Ett efter ett. Dock finns det en liten (läs stor) detalj som känns väldigt jobbig för närvarande.. Jag gjorde inget fel. Jag har aldrig haft för avsikt att göra någonting ont heller. Jag är ju jätteledsen nu.. Dumma du!
