BF + 1. Vecka 41 (40+1) <3
Ja, idag har jag alltså gått över tiden. Inte så jättelångt över tiden men jag har gått över tiden. Jag har ju trott sen en tid tillbaka att jag ska gå över tiden med två veckor. Det får jag väl hoppas att jag slipper men om det skulle bli så att jag går över med två veckor så är det ju max 13 dagar kvar. Förstå det! 13 dagar. Tretton dagar. Det är inte ens två veckor. Tretton dagar kvar tills jag får hålla om min lilla, lilla, älskade, efterlängtade, fantastiska lilla bebis. Min och Zackes bebis. Vårat barn. Livet som vi tillsammans har skapat. Han och jag och ingen annan. Det är en helt sjuk känsla.
Jag låg och tänkte på det idag.. När vi ska åka hem från bb med lilla busungen i bilbarnstolen så sitter vi i bilen och så låter bebisen. Eller så är vi i affären och så skriker bebisen. Eller varför inte ute på promenad så skriker bebisen. Det är nog då jag kommer fatta hur det ligger till. När det inte finns någon annan alls som skulle kunna vara ansvarig över bebisen, då kommer jag nog börja förstå att det är våran bebis. Det är så svårt att fatta att den varelse, som just nu, ligger i min mage, i min kropp, att den lilla varelse är en helt färdig liten människa. En person som kommer växa upp och lära sig prata, gå, skrika, springa, lära sig läsa, gå i skolan, göra hyss, tonårstrotsa och till slut kommer denna lilla varelse vara en vuxen människa som man kan föra en konversation med. Det är vårat barn. Jag kan inte fatta det.
Igår var vi hos barnmorskan och jag har ju nu på slutet börjat samla på mig massor av vätska i kroppen. Jag var hos barnmorskan förra veckan på tisdagen. Och sen igår. Alltså nio dagar senare. Då hade jag, under de nio dagarna, gått upp tre kilo! Det är riktigt illa. Det är ett kilo var 3:e dag. Tänk då om två dagar till, har jag gått upp ytterligare ett kilo då? Det hoppas jag verkligen inte. Nej, men jag har gått upp massor nu på slutet för att jag samlar på mig vätska. Mina fötter är inte att leka med. De är så äckliga att jag tror att jag ska kräkas ibland. Så jag fick testa blodtrycket både sittandes och liggandes för att se så att jag inte har fått förhöjt blodtryck så att hon kunde utesluta havandeskapsförgiftning. Men mitt blodtryck var lägre än på inskrivningen när jag låg ner, så det var absolut ingen fara. Vi kollade järnvärdet också och det låg på 130 så det var absolut ingen fara med det heller. Mitt sockervärde låg på 4.2 så det var också jättebra. Inga konstigheter där inte. Bebisen hjärtljud låg på 144.
Den lilla rackaren till busunge som ligger och simmar i min mage gjore mig supernervös. När barnmorskan skulle lyssna efter hjärtat så hittade hon det inte. Jag låg där och det kändes som om mitt eget hjärta stannade. Jag höll andan medans hon försökte hitta det, men det tog ett tag. Till sist hittade hon hjärtat och jag har aldrig någonsin tidigare varit så rädd i hela mitt liv. Det var inte okej! Men hon förklarade att bebisen ligger med sin rygg bak mot min rygg och att det då är lite svårt att komma åt så man hör nu nör det är så trångt där inne. Dessutom så sov bebisen för att den rörde sig inte alls. Sen när vi var klara med mätningen, lyssningen och klämningen så var bebisen GARANTERAT vaken. Jag fick en fiiinfin karatespark rakt på revbenen. Men det gjorde mig bara lugn, för då vet jag att bebisen lever och är stark.
Hon berättade att hon tror att det ligger en fyrakilosbebis i min mage. 4 kilo!? Nja det vet jag inte riktigt om jag vill gå med på. 3.5 går bra men inte 4. Jag antar att jag inte har speciellt mycket att säga till om, men jag kan försöka.
Alla talar om för mig att det är bra att vila nu mot slutet. Man ska vila så mycket man bara kan för man kanske får en unge som inte låter en sova alls på nätterna sen. Och tro mig, jag vilar. Jag vilar varenda dag. Flera timmar utöver nattsömnen. Jag har aldrig sovit så mycket som jag gör nuförtiden. Så jag är redo. Redo för en nattvaken unge. Bara för det får jag säkert en som sover hela nätter. :P
Nej nu ska jag vila lite till innan jag ska ligga still i sängen och göra en sån rejäl kraftansträning att byta kanal. Måste ju kolla på Idol klockan åtta. :)
Jag låg och tänkte på det idag.. När vi ska åka hem från bb med lilla busungen i bilbarnstolen så sitter vi i bilen och så låter bebisen. Eller så är vi i affären och så skriker bebisen. Eller varför inte ute på promenad så skriker bebisen. Det är nog då jag kommer fatta hur det ligger till. När det inte finns någon annan alls som skulle kunna vara ansvarig över bebisen, då kommer jag nog börja förstå att det är våran bebis. Det är så svårt att fatta att den varelse, som just nu, ligger i min mage, i min kropp, att den lilla varelse är en helt färdig liten människa. En person som kommer växa upp och lära sig prata, gå, skrika, springa, lära sig läsa, gå i skolan, göra hyss, tonårstrotsa och till slut kommer denna lilla varelse vara en vuxen människa som man kan föra en konversation med. Det är vårat barn. Jag kan inte fatta det.
Igår var vi hos barnmorskan och jag har ju nu på slutet börjat samla på mig massor av vätska i kroppen. Jag var hos barnmorskan förra veckan på tisdagen. Och sen igår. Alltså nio dagar senare. Då hade jag, under de nio dagarna, gått upp tre kilo! Det är riktigt illa. Det är ett kilo var 3:e dag. Tänk då om två dagar till, har jag gått upp ytterligare ett kilo då? Det hoppas jag verkligen inte. Nej, men jag har gått upp massor nu på slutet för att jag samlar på mig vätska. Mina fötter är inte att leka med. De är så äckliga att jag tror att jag ska kräkas ibland. Så jag fick testa blodtrycket både sittandes och liggandes för att se så att jag inte har fått förhöjt blodtryck så att hon kunde utesluta havandeskapsförgiftning. Men mitt blodtryck var lägre än på inskrivningen när jag låg ner, så det var absolut ingen fara. Vi kollade järnvärdet också och det låg på 130 så det var absolut ingen fara med det heller. Mitt sockervärde låg på 4.2 så det var också jättebra. Inga konstigheter där inte. Bebisen hjärtljud låg på 144.
Den lilla rackaren till busunge som ligger och simmar i min mage gjore mig supernervös. När barnmorskan skulle lyssna efter hjärtat så hittade hon det inte. Jag låg där och det kändes som om mitt eget hjärta stannade. Jag höll andan medans hon försökte hitta det, men det tog ett tag. Till sist hittade hon hjärtat och jag har aldrig någonsin tidigare varit så rädd i hela mitt liv. Det var inte okej! Men hon förklarade att bebisen ligger med sin rygg bak mot min rygg och att det då är lite svårt att komma åt så man hör nu nör det är så trångt där inne. Dessutom så sov bebisen för att den rörde sig inte alls. Sen när vi var klara med mätningen, lyssningen och klämningen så var bebisen GARANTERAT vaken. Jag fick en fiiinfin karatespark rakt på revbenen. Men det gjorde mig bara lugn, för då vet jag att bebisen lever och är stark.
Hon berättade att hon tror att det ligger en fyrakilosbebis i min mage. 4 kilo!? Nja det vet jag inte riktigt om jag vill gå med på. 3.5 går bra men inte 4. Jag antar att jag inte har speciellt mycket att säga till om, men jag kan försöka.
Alla talar om för mig att det är bra att vila nu mot slutet. Man ska vila så mycket man bara kan för man kanske får en unge som inte låter en sova alls på nätterna sen. Och tro mig, jag vilar. Jag vilar varenda dag. Flera timmar utöver nattsömnen. Jag har aldrig sovit så mycket som jag gör nuförtiden. Så jag är redo. Redo för en nattvaken unge. Bara för det får jag säkert en som sover hela nätter. :P
Nej nu ska jag vila lite till innan jag ska ligga still i sängen och göra en sån rejäl kraftansträning att byta kanal. Måste ju kolla på Idol klockan åtta. :)
Kommentarer
Postat av: Amy
Åh vad kul det ska bli! Så fort det börjar hända grejer får du höra av dig! :D Är så glad för er skull och kan knappt vänta tills er lilla bebis kommer <3
Trackback
