- Nathalie -

Detta år börjar, äntligen, lida mot sitt slut. Ett år som kommit levererat till mig direkt från helvetet. Ett år som jag helst av allt skulle vilja radera, så det är med glädje jag konstaterar att året endast har två dagar kvar. Så vitt jag vet så kommer även dessa två dagar vara ett rent helvete. Men sen hoppas jag, optimist som jag är, att det kommande året blir bättre än detta och fyllt med glädje. Om jag skulle sammanfatta detta år med tre ord så skulle det vara : Sorg, förvirring och kärleksbekymmer.
Sorgen lever kvar, förvirrad är jag fortfarande och kärleksbekymmer verkar jag aldrig bli av med. Sorg över saker som inte blev. Sorg över saker som tog slut. Förvirrad över varför saker inte blev. Förvirrad över... ALLT. Kärleksbekymmer... Ja, jag har haft en hel del, av den varan, under året och det verkar vara ett återkommande problem som inte vill ge med sig.

Men som sagt, ett nytt år. En ny inställning. Nya chanser. Nya möjligheter. Det är iallafall lätt att glänsa med tanke på vad detta år har erbjudit. Jag är positiv, jag ser möjligheter. Jag ser det som ytterligare en ny möjlighet att göra om, och göra rätt. :)

Irritationen stiger mer och mer och mer och mer. Jag skiter fullständigt i allt just för tillfället. Det får brista om det blir så. Jag ska inte ensam behöva dra detta lasset. Ingen annan bryr sig, så varför ska jag göra det?

Helt plötsligt har jag börjat känna mig sådär död igen. Obehagligt. Jag har under en period inte känt mig riktigt som om jag lever, men inte heller helt död.
I wish I could turn back time.

Jag önskar att jag kunde förklara så du förstod, men det går tydligen inte. Jag önskar att du kunde se hur jag mår och vad som händer med mig, men det går inte. Jag önskar att du kunde hjälpa mig, men det kan du inte. Jag önskar att jag kunde hantera läget, men det kan jag inte. Jag önskar att jag kunde få svar, men det får jag inte. Jag önskar att du kunde visa, men jag ser inte. Mest av allt så önskar jag att det här skulle funka. Men det gör det inte..

Aldrig någonsin tidigare har jag känt mig så utanför. På så många olika sätt och vis. Jag känner mig helt ensam i en värld av bästa vänner, återigen. Som om jag är i vägen och inte är välkommen. Jag vet att personer i min närhet har mycket saker att tänka på. Det har även jag. Jag vet däremot inte om jag klarar av vissa situationer längre. Det kanske är lika bra att ge upp allting. Säga upp sig från allt som skapar tankar i min hjärna och bara fokusera på saker som jag faktiskt kan göra någonting åt. Men det är också lättare sagt än gjort. Åh, vad jag önskar att saker var annorlunda.

Allt är inte alltid som man tror att det ska vara. En del personer är väldigt instabila och det får man som medmänniska i dessa personers liv räkna med. Men det är inte alltid man har möjlighet att bara leva med vissa beteenden. Ibland vill man bara stänga av allt och blockera alla från hjärtat och hjärnan. Det är ganska lätt att säga men dock MYCKET svårare att leva efter. Jag har upptäckt att jag tydligen dras till personer som får agera och leva ut sina känslor. Vilket i sig är helt okej, om det hade varit ömsesidigt. Tyvärr så är det inte alltid det.. Men, så kan det vara. Det är bara att försöka acceptera.

Jag känner mig som ett vrak. Jag är sårad i hjärtat och själen. Ensamheternas ensamhet befinner jag mig i så det är egentligen inte så himla konstigt. Men det borde inte vara såhär. Jag borde inte behöva ringa de samtal som jag tyvärr tvingas ringa. Men, jag visste att det var någonting med åldern 24. Jag hade bara inte en aning om vad det handlade om...

Ibland blir jag så ledsen. Ledsen på allt och alla, inklusive mig själv. På alla andra för att de inte verkar förstå. Eller så förstår de men skiter fullständigt i det. Ledsen på mig själv för det verkar som om jag aldrig lär mig av mina misstag. Jag lyckas på något sätt sätta mig själv i dessa situationer om och om igen. Varför lär jag mig aldrig? Varför ska jag göra samma misstag upprepade gånger? Varför? Jag begriper mig inte på mig själv. Jag går allt som oftast efter känslor och inte förnuft. Fan också! Jag borde ta mitt förnuft till fånga någon gång och lära mig. Men det är så svårt att bryta mönstret. Jag vet att detta kommer ge mig så oändligt mycket negativa känslor. Det utvecklas åt fel håll. Varför? Varför? Varför ska det vara så svårt?

Ibland blir jag bara så ledsen..

Det är lite lustigt hur en del personer väljer att uppfatta vissa saker. Att alla inte har rätt information är såklart inte deras fel, men att dra förhastade slutsatser om någonting som dom för det första inte har någonting med att göra och för det andra inte har någon aning om varför saker och ting blivit som det blivit, det är bara pinsamt. Ärligt talat så tycker jag synd om dessa oförstående människor.
Nu vet jag ju dock att personen, som just detta handlar om, är väldigt manipulativ och skyr inga medel för att få sig själv att framstå som ett offer. Och visst, personen är skicklig. Jag har själv fallit för offerkoftans makt. Jag har själv sett det som personens manipulativa sida vill visa. Men till slut så öppnade jag ögonen för sanningen och insåg vad personen egentligen går för. Jag lider med Er som fortfarande lever under offerkoftans makt. Och jag vet, av egna erfarenheter, att Ni en vacker dag kommer sitta som mig och fundera. Fundera över hur Ni lät er luras gång på gång. Innerst inne visste jag egentligen hur det låg till. Innerst inne såg jag allt som Ni nu förtränger. Innerst inne så tror jag att Ni också vet. Innerst inne så gömmer Ni det som Erat bättre vetande egentligen vill tala om för Er.
Ta en liten funderare.. Hur kommer det sig att samma person alltid råkar ut för dessa "svek". Hur kommer det sig att samma person alltid mår dåligt? Kom inte med någon ursäkt om någon diagnos eller sjukdom, för personen i fråga är inte villig att förändra sig. Vet Ni varför? För att Ni alltid har tagit personen i försvar. Hur illa personen än har behandlat andra. Alltid finns det något att skylla på. Men vet Ni? Personen kommer aldrig förändras om alla handlingar alltid blir försvarade av Er. Den läskiga frågan kvarstår dock.. Vad kommer hända när Ni inte längre finns i denna värd för att försvara personens felande handlingar? Vad händer med personen då? Hur ska personen klara sig i världen utan Er? Bara en liten fundering som jag hoppas av hela mitt hjärta att jag slipper uppleva.

Vissa personer som finns i min omedelbara närhet beter sig som små barn. En del av dessa personer är barn. En del är inte det. Dom är (på papper) vuxna människor som borde veta bättre. Trots detta så kan man tro att dom inte är vuxna. Ibland får jag infall om att jag ska bete mig precis likadant. Men mitt omdöme tar överhand och då kan jag inte. Jag kan inte hålla munnen stängd om någonting känns alldeles för fel. Jag kan inte låta bli att fråga vad som är fel om jag märker att någon mår dåligt. Jag kan inte låta bli att försöka lösa situationer om jag tror att jag skulle kunna göra någon skillnad.
I vissa lägen känns detta som någonting jobbigt och som en dålig egenskap. Men trots att det inte alltid känns så bra så kommer jag alltid till insikt med att det faktiskt är en del av mig som jag har återfunnit. Och det är bra, för det är just det som detta sökandet går ut på. Att jag ska finna mig själv igen. På både gott och ont.

Ofta kan man få höra att någon är "som en öppen bok". Att dom är öppna människor som är lätta att läsa av. Så uppfattar jag det. Själv ser jag mig själv som en stående bok. Knuffar man omkull mig, och jag faller, så kan jag antingen öppna mig helt och blotta innehållet. Eller så faller jag på sidan och stängs helt. Har man den rätta metoden så kan jag ramla öppet. Gör man fel så stänger jag mig helt. Om man har inte har lyckats öppna mig i fallet, så kan man sakta men säkert öppna upp mig genom att bläddra sida för sida. Till slut är jag lika öppen som om jag ramlade öppet. Det finns få som lyckat se mina innersta sidor.
Om man däremot har lyckats få mig att falla öppet och sedan inte uppfyller det som jag behöver för att fortsätta vara öppen, så kommer jag sakta men säkert stängas igen. Sida efter sida. Om det till slut går så pass långt att jag stängs helt så kommer låset att låsas. Då får man inte börja bläddra igen förns man hittat nyckeln..
För jag ser mig själv som en bok. En bok med lås. Precis som en dagbok.. För jag är full av både hemligheter och känslor. Som man kan bli varse om om man har den rätta metoden.

Kul att någon person eller myndighet har läckt ut mitt nummer. Det var p.g.a. en viss person som jag bytte nummer och personen i fråga fick tag på det. Så, nu är numret bytt igen.. Suck, stön och stånk. Kul att jag dessutom ständigt blir påmind om att detta bara är början..

Jag känner mig så förtvivlad vissa stunder. Jag känner mig ensam i en värld full av bästa kompisar. Jag känner mig som något misslyckat missfoster som inte lyckas göra någonting alls rätt. Jag känner mig hjälplös, bortprioriterad, åsidosatt, oviktig, löjlig men framförallt, ensam. Jag känner mig sårad. Det är nog det jag känner mig mest. Sårad och ensam. Ingen alls i min omedelbara närhet. Allt är långt borta. Hela tryggheten. Hela livet. Allt jag vet. Till och med mina mejeriprodukter. (HAHA! Kan inte annat än skratta lite åt det) Att en så otroligt liten, betydelselös detalj är för mycket för en del personer, kan jag inte se som så mycket annat än ironiskt. Precis det ord jag letade efter. Ironi. Hela min sits är ironisk.

Mitt liv är ett skämt!

Ibland blir jag fundersam över vad jag gjort för att förtjäna denna skit. Jag kanske är en dålig människa.. Jag begär inte mycket alls. Eller, det jag begär är inte jobbigt att utföra, men det betyder otroligt mycket för mig. Jag förstår inte riktigt problematiken i utförandet. Jag förstår inte varför. Har jag orimligt höga önskemål? Är jag inte värd det? Vad är det, i så fall, som gör att jag inte är värd det? Vad har jag gjort för ont? Det är så sjukt... För en tid sedan så tyckte jag att det var en självklarhet, numera känns det som om det är någonting att vara tacksam över. Det värsta är att jag inte känner någon som befunnit sig eller befinner sig i liknande situation. Därför har jag ingen att rådfråga...

För inte allt för länge sedan fick jag höra att jag mest tänker på mig själv, vilket stämmer fullt ut i den situationen som var på tal vid det tillfället. Det tillfället handlar om min lycka. Antingen så prioriterar jag bort min egen lycka och sätter någon annans lycka framför min, eller så gör jag annorlunda och prioriterar mig själv. I vissa situationer finns det inte utrymme för kompromisser. I vissa situationer måste man tänka på sig själv och sitt eget välbefinnande. Speciellt när det handlar om en sån liten skitsak som bekräftelse. Det behöver inte handla om någonting stort alls. Det behöver bara finnas någonting litet över huvud taget. En liten, liten bekräftelse på att man var vatten värd hade räckt. En liten hint om att man inte glömts bort. Bara någonting. Någonting litet för att inte känna sig åsidosatt eller som ett jobbigt litet bihang. Någonting som visar att man trots rådande omständigheter inte är bortprioriterad. Det hade räckt med en liten, liten stund ensamma, ett sms, ett samtal, en blick, en mening, en fråga. Istället fick jag en spydig kommentar om att jag skulle lägga av med någonting som endast, för mig, är en mänsklig rättighet. –Att uttrycka en åsikt. Varför inte få uttrycka en åsikt? Det är jag värd. Jag har tidigare blivit ifråntagen den rättigheten. Jag kommer aldrig tillåta att det händer igen. Det var nämligen det som var första steget in i det helvete jag befinner mig i just nu..

Det händer så mycket just nu. En hel del negativt, men även en del positivt. Det är bra att de positiva sakerna börjar ske, men det är svårt att glädjas när så mycket tok är på g. Jag befinner mig, som de flesta jag känner redan vet, i en sits som måste vara bland det svåraste en människa kan genomgå. En situation som berövar mig mig frihet och trygghet. Samtidigt har jag funnit en del av den jag vill vara.. Jag kommer nog aldrig bli klar med den biten, men jag är iallafall en bit på vägen. Så småning om är jag näst intill färdig med mitt sökande och då är det bara normal identitetssökning som blir aktuellt.
Från och med början på nästa år har jag ett projekt som kommer starta. Det är bra! Då har jag någonting positivt att fokusera på. Jag hoppas bara inte att mina tankar kommet distrahera mig från att nå mina mål..
En specifik situation som jag befinner mig i är väldigt komplicerad.. Den ger mig både glädje och en hel del bekymmer. Bekymmer som jag inte vet om jag kan komma över eller vänja mig vid. Glädje som jag inte vill byta bort. Det är en situation som tär väldigt mycket på mig och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera alla de blandade känslor som uppkommer.. En vacker dag har jag svar på den frågan också. Men som läget är just nu så har jag massa saker som händer men endast ett begränsat flöde av energi.

Frågan är bara var energin hamnar..