Ironi.
Jag känner mig så förtvivlad vissa stunder. Jag känner mig ensam i en värld full av bästa kompisar. Jag känner mig som något misslyckat missfoster som inte lyckas göra någonting alls rätt. Jag känner mig hjälplös, bortprioriterad, åsidosatt, oviktig, löjlig men framförallt, ensam. Jag känner mig sårad. Det är nog det jag känner mig mest. Sårad och ensam. Ingen alls i min omedelbara närhet. Allt är långt borta. Hela tryggheten. Hela livet. Allt jag vet. Till och med mina mejeriprodukter. (HAHA! Kan inte annat än skratta lite åt det) Att en så otroligt liten, betydelselös detalj är för mycket för en del personer, kan jag inte se som så mycket annat än ironiskt. Precis det ord jag letade efter. Ironi. Hela min sits är ironisk.
Mitt liv är ett skämt!
