- Nathalie -

Just nu är det fullt hus här hos oss. Det är en liten bebis, en ettåring, min syster, min kompis, min kusin och våra två hundar. Och jag såklart. Barnen turas om med att skrika och mitt huvud håller på att ramla av kroppen känns det som. Inte för att det är jättejobbigt, utan för att jag är så trött att jag snart somnar. Det är påfrestande att vara höggravid. Kroppen orkar inte allt som den en gång faktiskt gjorde. Jag är trött, sliten och tung. Nu vill jag föda barn! Och gosa med min lilla bebis.
Puss och Kram!

Jag är trött på att vara gravid nu. Istället vill jag ha en liten bebis som jag kan gosa med och pussa på. Jag vill lukta och kramas med den lilla bebisen tills den är helt luktfri och pussblöt. Jag längtar efter min bebis.

Jag har haft en väldigt produktiv dag idag. Jag har knappt klivit upp ur sängen men jag har rensat mailen, sökt en massa med lägenheter, rensat datorn och fixat med massor av gamla skolarbeten. Jag låg i sängen från att jag vaknade vid halv tio tiden till halv fyra utan att ens sätta på tv:n. Jag har fixat och donat hela dagen. Men i hemmet har jag bara lyckats tvätta en maskin tvätt och en maskin disk. Dock har jag inte plockat ut maskinen med disk eller hängt maskinen med tvätt. Jag är dålig. Men ändå har jag gjort jättemycket idag. Nu ska jag inte ha dåligt samvete för det, utan jag ska njuta av att jag har gjort mycket som är tråkigt men nödvändigt. Snart ska jag nog plocka ur disken och hänga tvätten så har jag iallafall gjort någonting viktigt hemma också. Även fast jag inte gjort någonting annat än att ligga i sängen så har det varit skönt. Skönt att inte slita för mycket på kroppen. Det ska ju vara bra att vila såhär mot slutet av graviditeten. :)

Oj, tre inlägg på en dag. Det var inte illa. Det verkar tydligen inte finnas något mellanting. Men jag kan av någon anledning inte blogga från min telefon och jag använder sällan datorn numera när jag har en iPhone.

Vem vet, jag kanske t.o.m. skriver en gång till innan dagen är slut.

Puss och Kram!

Nu har jag sökt typ 15 olika lägenheter. Jag hoppas att någon går vägen iallafall. Det var en som verkade väligt intresserad iallafall. Men sen var det massor som inte ens svarade. Jag hoppas att det blir av någon gång innan årsskiftet. Helst innan december. Vi får väl se hur det blir med den saken. Idag efter fyra ska en kvinna ringa up mig och förhoppningsvis så får vi veta mer då. Hon verkade som sagt väldigt intresserad av våran lägenhet.

Jag pratade med den tredje parten i bytet. Alltså hon som blivit lika lurad som vi har blivit och hon var verkligen inte glad. Hon skulle genast ringa upp den andra personen och skälla ut henne. Jag önskar att jag också vågade göra det, men det gör jag inte. Man kan ju hoppas att hon ändrar sig. Vi har ju suttit i två månader och trott att vi ska flytta och så blir det ingenting. Jag hade kunnat hitta någon annan lägenhet eller iallafall varit en god bit på vägen om det inte var för att hon var tvungen att krångla till allting. Vi har ju besiktigat alla lägenheter och skulle bara skriva på kontrakten så var allt klart sen. Och det som stör mig mest är att hon vet att vi är i stort behov av en lägenhet och att det behövde gå relativt snabbt eftersom att vi ska ha barn. Hon var fullt medveten om det och vi sa till henne från början att vi inte ens ville flytta om det skulle ta för lång tid.  Just för att vi har lite bråttom. Bebisen kommer ju inte stanna där inne förlltid, även om det känns så just nu. Det stör mig så mycket att hon bara tänker på sig själv. Visst, om hon inte ville ha lägenheten så kan vi inte tvinga henne. Men hon behöver ju inte dra ut på det hela i två månader innan hon säger någonting.
Blä vad jag är irriterad!

Två inlägg längre ner skrev jag att jag är så lycklig att jag är rädd att någonting dåligt ska hända. Allting har ju gått så bra på sista tiden. Igår fick jag veta att flytten till lägenheten som vi verkligen älskade och verkligen, verkligen ville flytta till inte blir av. En av de andra drog sig ur i absolut sista sekunden. Det kändes ju inte direkt jätteroligt men det kommer lösa sig förr eller senare iallafall. Jag blev jättebesviken igår men jag är iallafall glad att det inte är bebisen som mår dåligt. Jag har ju haft så mycket tur att jag är lite rädd för att någonting dåligt ska hända och jag är verkligen glad att det är lägenheten som inte gick igenom. Hade det varit bebisen så hade jag ändå inte orkat med en flytt, och även om jag gjort det så hade det knappast gett någon glädje alls. Det känns nästan lite lugnare nu. Nu när man slipper gå och tycka att allt är så bra så att man inte vågar glädjas åt någonting. Fast det hade ju varit rätt så lägligt att få flytta innan årskiftet. Vi får se hur det blir helt enkelt.

Just nu är jag fortfarande i vecka 38. Men imorgon så går jag in i vecka 39. Det är helt asurt. Att jag snart är mamma till en Liten som ligger och gnyr och vrider och vänder på sig. Jag vill verkligen att bebisen ska komma ut nu. Jag vill lukta på hen och krama hen och pussa hen. Jag vill att mitt barn ska komma ut nu så jag kan få lära känna henom. :P Det är ju det jag gör numera. Går och väntar på att bebisen ska komma. Vi är ju så redo det bara går att bli så det är ju dags nu. Snart kommer jag tvätta om allt så att bebisen får nytvättat. Men det orkar jag nog inte..

Nu ska jag fortsätta söka lite mera lägenheter.

Pucc och Kram!

Är det någon som fattar att jag redan är i vecka 38 eller? Jag gör iallafall inte det. Bus är redo att komma ut. Hen ligger som sagt i startposition. Helt fixerad. Säger barnmorskan. Det gjorde hen sist också. Så nu hoppas vi verkligen på att det snart är dags. Bebisar räknas ju som fullgångna nu. Vecka 38. Ännu en milstolpe passerad. Jag har ju haft några stycken på vägen.
Vecka 9: Varför vet jag egentligen inte, men det var iallafall ett mål för mig.
Vecka 12: Det är rätt många som anser att det är det då "riskveckorna" är över då. 
Vecka 18: Då ska man ju egentligen ha rutinultraljudet, dock fick vi gå på det i vecka 21, men det blev ändå en milstolpe.
Vecka 20: Halvvägs.
Vecka 23: Jag vet faktiskt inte varför men det var en milstolpe.
Vecka 28: Jag har en bekant som födde ett barn i vecka 28 och hon är idag en fullt frisk tvååring.
Vecka 30: Bara 10 veckor kvar.
Vecka 35: 99% av barn som föds i vecka 35 klarar sig utan problem.
Vecka 38: Fullgången bebis i magen. Så detta var alltså den sista milstolpen. I graviditeten iallafall. Nu är det ju bara livet som ska starta.
Nu när det är så nära och allt är helt klart för bebisen kan jag fortfarande inte riktigt fatta att jag ens lyckades bli gravid. Det är så overkligt att jag faktiskt har mitt barn i min mage. Han eller hon ligger där inne och är nu helt klar. Ligger i startposition t.o.m. Föder jag bebisen nu så är det inte ett prematurbarn. Det är en fullgången bebis. Jag har genomgått en fullgången graviditet. Herregud, jag kan inte riktigt förstå.
Mitt hem ser ut som ett småbarnshem. Vi har barnvagn, spjälsäng, skötbord, babysitter, små filtar och handdukar, kläder, åkpåsar, sovpåsar, blöjor, nappar, flaskor, skötväska, kräkhanddukar, bilbarnstol (redan installerad i bilen), bärsele och t.o.m. babytopz och bröstmjölksersättning, om amningen inte skulle funka ordentligt på en gång. Vi har helt enkelt allt vi behöver. BB-väskan är packad och klar. Visserligen inte "mammadelen" men bebisdelen. Men vi är också klara och befinner oss i startposition. Så kom ut nu lilla bebis! Vi är redo.

Är det någon som förstår mig när jag säger att jag är så lycklig att jag är rädd? Jag är så glad och så mycket saker har gått så bra på sista tiden att jag inte vågar tro annat än att någonting snart går galet.. Det är en konstig känsla som inte försvinner. Jag är så otroligt tacksam över allt som går bra just nu och jag är livrädd att någonting ska gå galet. Jag vill verkligen fortsätta njuta av livet som det är nu, men med min bebis. Jag hoppas bara inte att det är det som kommer gå galet. Vad som helst annat får gå fel, men inte mitt barn. Det är det viktigaste av allt. När bebisen är ute så kommer mitt liv vara fulländat. Visst, det finns vissa saker som kan bli bättre. T.ex. ekonomi o.s.v. men alla stora stenar är på plats. Så som mitt liv ser ut just nu har det aldrig sett ut förr. Jag har aldrig någonsin varit så lycklig som jag är just nu. Saker går åt rätt håll. Jag har aldrig haft så mycket fina vänner i min närhet. Så mycket kärlek i mitt liv. Aldrig någonsin förut. Mitt liv är absolut på väg i rätt riktning och som det ser ut just nu så kommer det bli ännu bättre.
Kanske är det äntligen min tur att få uppleva det positiva av karma. Min tur att få tillbaka det som jag hela mitt liv har gett till andra. Visst har jag varit lycklig tidigare, men inte som nu. Jag har aldrig tidigare känt att det finns så få dåliga saker i mitt liv. Jag hoppas för allt att det kommer hålla i sig.

Jag har hört att det är ungefär så bra man mår när man precis fått barn. Man lever i en jag-har-en-bebis-bubbla och är så otroligt lycklig. Om jag mår så här bra nu så undrar jag verkligen hur bra jag kommer må när bebisen kommer. Jag hoppas att allt går bra så att ingenting dåligt händer snart. Så att universum inte tycker att jag ska få uppleva några veckor av ren och skär lycka innan helvetet på jorden bryter lös i mitt liv. Att det är min tur nu att få vara lycklig på riktigt. För att jag förtjänar det.

Vilket som så lutar det just nu åt att vi ska flytta första helgen i oktober. Den 2:a oktober närmare bestämt. Alltså om 21 dagar. Och om 26 dagar är bebisen beräknad. Vilket betyder att jag kan föda innan, efter eller mitt i flytten. Förhoppningsvis inte mitt i flytten men blir det så så blir det så. Om jag själv får bestämma så vill jag föda nu i veckan så jag hinner läka ihop lite innan flyttdagen. Annars går det bra att föda efter flytten också. Eller det spelar egentligen ingen roll. Förhoppningsvis så kommer flytten få tiden att gå rätt så snabbt så jag slipper vänta så länge. Eller vänta får jag ju göra vilket som men det kommer kännas som om tiden går mycket snabbare om jag har saker att göra. Tiden går ju så oerhört långsamt när man väntar på det absolut finaste och vackraste en människa någonsin kan vänta på. Sitt barn.

Jag vill att min Bus-i-Magen ska komma ut nu. Jag vill, jag vill, jag vill. Det som saknas till bebisen är barnvagnen. Den är beställd men det var så lång väntetid på den att den inte kommer förns den 13:e september. Men förrutom det så är vi klara. Visserligen så har vi ingen handduk till Bus men hen kan ju faktiskt använda våra. Vi har inte heller några blöjor, men det får man ju från BB så det kan man köpa med sig hem när man åker från BB. Sen har jag inte någon amnings-BH ännu, men det påverkar ju inte bebisen. Dock är det ju väldigt bra att ha, då jag garanterat kommer amma när jag åker från BB. Så det är väl det som ska införskaffas. Men det som vi inte har är vagn. Så efter den 13:e är det fritt fram för Bus-i-Magen att bli Bus-utanför-magen-med-ett-riktigt-namn istället. Bus är allt som finns i mitt huvud. Jag kan inte tänka på någonting annat, hur mycket jag än försöker. Det är dags nu.

Inatt trodde jag nästan att det skulle sätta igång. Fick smärtsamma sammandragningar (vill inte kalla det värkar, då jag inte vet hur värkar känns) som kom relativt regelbundet. 6-8 minuter var det mellan sammandragningarna. Och det höll i sig i typ fyra timmar. Nu i efterhand känns det fjantigt, men det gjorde inte det igår. :P

Hursomhaver så hoppas jag att jag slipper gå över tiden och att jag istället kan föda en eller två veckor innan BF. Det skadar ju inte. Eller om Bus är helt klar så får hen gärna komma ut nu, men jag vill inte riskera någonting. Mamma säger ju att hen kanske kommer den 23:e, det låter bra tycker jag. Nej, nu ska jag fortsätta läsa alla mammabloggar som fördriver min tid.

Puss och Kram!