- Nathalie -

Det senaste dygnet har varit ett av de mest händelserika dygnen någonsin i mitt liv. På gott och ont brukar man säga. Vet inte riktigt om det stämmer in i detta fall..

Igår när jag hade duschat så satt jag på sängkanten och fönade mitt hår. Bredvid mig ligger min underbara son, Vincent. Han ligger vaken och tittar sig nyfiket omkring och beter sig som ett spädbarn brukar göra. Jag sitter som sagt och fönar mitt hår och när jag gör det så tittar jag, av en slump, ner på Vincent. Han ser ut att skrika men jag hör ingenting så jag tar upp honom för att trösta. Han blir rödare och rödare i ansiktet och andas inte. Han börjar bli lila och han andas fortfarande inte. Paniken börjar skölja över mig. Vad ska jag göra? Jag har hört någonstans att om man blåser småbarn hårt i ansiktet så kippar dom efter andan om dom håller andan, och dom håller andan om dom andas innan. Så jag blåser honom hårt i ansiktet. Ingenting händer. Jag ser hur han blir blåare och blåare. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag gjorde men jag tror att jag dunkar till honom i ryggen med mina fingrar. Han skriker till och andas sen normalt igen. Då får jag riktig panik och gråter och skriker på honom. Jag skriker åt honom att han inte får göra sådär. Att man inte får skrämma sin mamma så. Jag kramar honom och gråter. Han ligger in min famn och gnyr lite. Jag tröstar honom. Men jag tror egentligen att det är jag som blir mest tröstad. Zacke ringer min mobil och jag svarar. Jag berättar för honom vad som har hänt och max två och en halt minut senare var han hemma. Jag ringer till sjukvårdsupplysningen och dom säger åt oss att vi ska åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Sagt och gjort.
Väl inne på Astrid Lindgrens barnsjukhus säger dom att vi ska bli inlagda över natten för observation. Han får ligga med ett andningslarm som känner av hans andningsrörelser. Och om apparaten märker att han slutar andas så skulle den avge ett larm. Ingenting hände under natten eller dagen efter så vi blir utskrivna och får åka hem. Vi vill ha ett andningslarm hemma, för sökerhetsskull, men dom tycker inte att vi ska få med oss ett. Så nu har vi köpt ett eget. Vissa kanske tycker att det är fjantigt och att det bara bidrar till oro. Men om det räddar honom från ett andningsuppehåll eller låter mig och Zacke sova gott på natten så har det lätt varit värt det.

Så nu kommer jag sova som på nålar i någon natt, tills andningslarmet kommer. Puss och Kram!