- Nathalie -

Att man aldrig ska få uppskatta sin lycka. Att man aldrig ska få berätta att man är lycklig. Att man aldrig ska få känna att man har det bra, och berätta det. Utan att någonting dåligt händer. Sist som jag kände mig så där superlycklig och jätteglad över att livet såg ut precis som det gjorde. Då det inte fanns någonting som var fel. Då var jag gravid. Jag var höggravid och vi skulle flytta till en jättefin lägenhet i barkarby. Familjen mådde bra, bebisen i magen mådde bra, hundarna var hos oss. Zacke mådde jättebra.
Det var den 11:e september som jag skrev ett inlägg om att jag verkligen var lycklig. Men jag skrev också att jag var jätteorolig över att någonting dåligt skulle hända. Två dagar efter det så skrev jag ett inlägg om att "vinden hade vänt". Då var det bara en lägenhet som inte blev våran. Det var mest irriterande. Jävligt irriterande var det. Inte som nu. Nu är det inte längre irriterande. Nu är det sorg.

För fyra dagar sen så skrev jag ett inlägg om hur lycklig jag är. Det skulle jag inte ha gjort. Visst är jag fortfarande lycklig över det jag har, men jag saknar så otroligt mycket det som inte längre finns kvar. Våran hund Palma. Dagen efter att jag skrev det inlägget så åkte vi till veterinären med Palma. Hon hade inte bajsat på flera dagar och hon var jättetjock. Hon ville inte ha någon mat och hon ville inte gå ut. Och när Palma inte äter, då är någonting riktigt fel. Förstoppning, tänkte vi. Eftersom att hon inte bajsade och hade jättestor mage. Hon behövde nu åka till veterinären och få laxeringsmedel eller någonting. Zacke åker iväg med henne till veterinären och dom gör undersökningar på henne. Men Palma var inte förstoppad. Dom såg med ultraljud att hon hade så mycket tumörer i levern att det hade gått stora hål. Hon hade fullt med vätska i hela magen. Blod. Dom tömde henne på lite blod.
Sen kom veterinären in och berättade att hon inte kommer bli frisk. Det var bara en fråga om när hon inte längre skulle orka leva. Dom sa att om vätskan fortsätter fyllas på så kommer hon att kvävas. Och att det bästa för henne vore att somna in. Zacke var inne på djursjukhuset själv med Palma. Jag åkte in så fort jag kunde. Efter några timmar så fick hon somna in. Älskade lilla Palma. Världens mest lättälskade hund. Hon har gett oss, och många andra, så mycket glädje. Hon var en riktig liten glädjespridare. Och hon var bara sex år.

Vi har ju en annan hund också. Shiba. Hon är nu ensam kvar. En elvaårig hund som praktiskt taget aldrig varit ensam hund. En hund som mår så dåligt just nu. Hon går runt i lägenheten och är så ledsen. Hon letar efter Palma. När vi är ute med henne så går hon och letar. Letar efter någon som inte längre finns kvar. Vad ska vi nu göra med henne? Hon kan inte vara ensam. Mitt hjärta brister när jag ser henne. Min själ gör så ont. Hon har varit med om så mycket den senaste året. Ingenting är som det var i Shibas liv för ett år sen. Hon måste känna sig så ensam. Vad ska vi göra för att hjälpa henne? Vad kan vi göra för att hjälpa henne?

Man har ju tänkt att Shiba inte skulle leva för alltid. Hon är ju trots allt gammal och har varit sjuk tidigare. Så man hade ju på något sätt tänkt att vi i slutändan skulle ha Palma kvar. Vi var lite förberedda på det. Att hon skulle vara den som är ensam. Men Palma var en väldigt speciell hund. En hund som faktiskt skulle klara av en katt som sällskap t.ex. Därför känns det ännu jobbigare att det blev som det blev. För vi var inte förberedda på det här över huvud taget. Så, vad ska vi göra? Shiba har nu ingen. Visst, hon har mig, Zacke, Vincent och Denise. Men när Deinise är i skolan, Zacke är på jobbet, jag är någonstans med Vincent.. Då är Shiba helt ensam. Då har hon ingen.

Och jag vet exakt vems fel det är! Det är inte personen i frågas fel att Palma var sjuk och inte längre finns, men det är personens fel att vi inte kan göra någonting för Shiba just nu. Och det, din lilla jävla fitta, kommer du att få leva med. Resten av ditt liv.