Tankar och funderingar
Lustigt hur jag helt plötsligt fick för mig att jag skulle skriva ett till inlägg i bloggen, redan idag. Det trodde jag inte, men jag sitter på mitt jobb och har tråkigt framför en dator och då passar det alldeles utmärkt att skriva lite här. Jag har ju ändå några timmar att döda, så att säga. Frågan är ju bara vad det är jag ska skriva om.. Har liksom inte så mycket bloggvana och blogglust..
Tänkte iallafall att jag skulle skriva ner lite tankar som jag har inför denna graviditet och inför att bli tvåbarnsmamma.
Har de senaste månaderna börjat sakna Vincent otroligt mycket när jag inte är med honom. Jag har ju såklart alltid saknat honom när han är hos sin pappa, men inte alls som jag gör nu. Nu är det någonting utöver det vanliga. Jag pratar om honom hela tiden, så som många gör när de träffat en ny partner och är nykära, så mycket pratar jag om Vincent. Jag tänker på honom dygnet runt och drömmer om honom på nätterna. Jag gråter ibland av saknad. Jag tar varenda tillfälle till vara när det kommer till att gosa och mysa med honom. Ibland tycker jag synd om den lille stackaren. Han kanske sitter och leker och så kommer en blödig mamma in på rummet och stör hans lek, bara för att få lite Vincentkärlek och gos.
Jag vet inte om det är mitt sätt att försöka ta till vara på den sista tiden som det bara är han och jag och ingen annan som ska dela på uppmärksamheten. Men helt plötsligt så känns det väldigt annorlunda. Jag är dessutom så otroligt stolt över allt som han gör. Även när han plockar fram sin värsta trots så blir jag alldeles varm i kroppen. Han har ju en sån stark vilja. Och det gör mig stolt. Sen är han såklart en liten pojke som man SKA vara stolt över, för han är ju så duktig på allt. Precis allt! Han är bäst helt enkelt, min son. Och jag är så stolt och lycklig över att jag får vara hans mamma.
Sen har jag också börjat fundera på hur jag ska kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Vincent. Går det ens? Finns det så mycket kärlek? Det är förbluffande. Innan jag blev gravid så tänkte jag ofta att när jag väntar Vincents syskon så kommer mitt största bekymmer vara att jag inte vet hur jag ska göra för att Vincent inte ska känna sig bortprioriterad. Men nu när jag faktiskt är gravid så undrar jag istället hur jag ska göra för att inte få den nya bebisen att inte känna sig bortprioriterad. Känner alla såhär, eller är det fel på mig?
Jaja, det är lite av de sakerna som jag funderar över. Det finns ju såklart många fler funderingar, men jag kan spara de tankarna till ett senare tillfälle.
Puss och Kram!
Tänkte iallafall att jag skulle skriva ner lite tankar som jag har inför denna graviditet och inför att bli tvåbarnsmamma.
Har de senaste månaderna börjat sakna Vincent otroligt mycket när jag inte är med honom. Jag har ju såklart alltid saknat honom när han är hos sin pappa, men inte alls som jag gör nu. Nu är det någonting utöver det vanliga. Jag pratar om honom hela tiden, så som många gör när de träffat en ny partner och är nykära, så mycket pratar jag om Vincent. Jag tänker på honom dygnet runt och drömmer om honom på nätterna. Jag gråter ibland av saknad. Jag tar varenda tillfälle till vara när det kommer till att gosa och mysa med honom. Ibland tycker jag synd om den lille stackaren. Han kanske sitter och leker och så kommer en blödig mamma in på rummet och stör hans lek, bara för att få lite Vincentkärlek och gos.
Jag vet inte om det är mitt sätt att försöka ta till vara på den sista tiden som det bara är han och jag och ingen annan som ska dela på uppmärksamheten. Men helt plötsligt så känns det väldigt annorlunda. Jag är dessutom så otroligt stolt över allt som han gör. Även när han plockar fram sin värsta trots så blir jag alldeles varm i kroppen. Han har ju en sån stark vilja. Och det gör mig stolt. Sen är han såklart en liten pojke som man SKA vara stolt över, för han är ju så duktig på allt. Precis allt! Han är bäst helt enkelt, min son. Och jag är så stolt och lycklig över att jag får vara hans mamma.
Sen har jag också börjat fundera på hur jag ska kunna älska detta barn lika mycket som jag älskar Vincent. Går det ens? Finns det så mycket kärlek? Det är förbluffande. Innan jag blev gravid så tänkte jag ofta att när jag väntar Vincents syskon så kommer mitt största bekymmer vara att jag inte vet hur jag ska göra för att Vincent inte ska känna sig bortprioriterad. Men nu när jag faktiskt är gravid så undrar jag istället hur jag ska göra för att inte få den nya bebisen att inte känna sig bortprioriterad. Känner alla såhär, eller är det fel på mig?
Jaja, det är lite av de sakerna som jag funderar över. Det finns ju såklart många fler funderingar, men jag kan spara de tankarna till ett senare tillfälle.
Puss och Kram!
Länge sen sist
Ja, det var verkligen länge sen sist. Jag har inte bloggat på hur lång tid som helst. Liten uppdatering.. Träffade en kille, blev gravid, flyttade till ett hus och lever snart ett tvåbarnsliv. Märkligt hur fort saker och ting kan gå ibland. Poff sa det bara. Nu sitter jag här och är i vecka 15 (14+6), så alltså i vecka 16 imorgon. Har väl känt lite bubbel i magen innan, men igår är jag helt säker på att jag kände bebisen röra på sig. Ganska stor skillnad från när jag kände det med Vincent. Jag var väl i vecka 23 eller nåt sånt då. Så det har gått mycket snabbare denna gång. Ser dessutom inte alls ut att vara i vecka 15 bara, utan snarare typ vecka 25 kanske.. Iallafall om man ska se till hur jag såg ut när jag väntade Vincent. Tack och lov så har jag inte gått upp lika mycket i vikt denna gång, och förhoppningsvis så slipper jag göra det under resterande tid också.
Men, men, nog om det.. Vincent är en kaxig liten charmör.. Han snappar upp precis allt som man säger till honom (och andra) och han använder det i slutandan alltid emot mig. Så det gäller verkligen att passa tungan. Men han är så fantastiskt underbar och man glömmer snabbt bort hans tokiga komentarer. Han är jätteglad över att han ska bli storebror. Han frågar mig hela tiden när bebisen kommer. Gullunge. Har fått en del kniviga frågor också. T.ex. om hur bebisen ska kunna komma ut. Försökte rädda det lite snyggt med att förklara att mamma kommer få ont i magen när bebisen vill komma och då ska mamma åka till doktorn. Så hjälper dom mamma att få ut bebisen. Men det svaret dög inte.. Han ville ha en utförlig beskrivning av hur det hela skulle gå till och då kunde jag ju inte ljuga för honom, så i slutändan skrattade han till och sa "Haha, min mamma ska bajsa en bebis med snippan". Lite så blev det och både han och jag var ganska nöjda över det.
Annars vet jag inte så mycket mer som känns relevant att skriva om. Lever lite i min mammabubbla just nu. Och det är ju inte helt tokigt det. Nu ska jag äta frukost. Vi får se hur lång tid det tar till nästa gång.
Puss och Kram!
Men, men, nog om det.. Vincent är en kaxig liten charmör.. Han snappar upp precis allt som man säger till honom (och andra) och han använder det i slutandan alltid emot mig. Så det gäller verkligen att passa tungan. Men han är så fantastiskt underbar och man glömmer snabbt bort hans tokiga komentarer. Han är jätteglad över att han ska bli storebror. Han frågar mig hela tiden när bebisen kommer. Gullunge. Har fått en del kniviga frågor också. T.ex. om hur bebisen ska kunna komma ut. Försökte rädda det lite snyggt med att förklara att mamma kommer få ont i magen när bebisen vill komma och då ska mamma åka till doktorn. Så hjälper dom mamma att få ut bebisen. Men det svaret dög inte.. Han ville ha en utförlig beskrivning av hur det hela skulle gå till och då kunde jag ju inte ljuga för honom, så i slutändan skrattade han till och sa "Haha, min mamma ska bajsa en bebis med snippan". Lite så blev det och både han och jag var ganska nöjda över det.
Annars vet jag inte så mycket mer som känns relevant att skriva om. Lever lite i min mammabubbla just nu. Och det är ju inte helt tokigt det. Nu ska jag äta frukost. Vi får se hur lång tid det tar till nästa gång.
Puss och Kram!
