Fotaxel.
Ibland, när "stormen" har lagt sig, så kan jag fyllas av en känsla som skulle kunna placeras under kategorin "lugn". En varm känsla som får mig att må bra och tycka att mina tankar under "stormen" var överdramatiska och att jag i stridens hetta betett mig fjantigt och löjligt.
Vissa andra gånger får jag en annan form av känsla, som visserligen också skulle kunna placeras under lugnkategorin. Skillnaden de gånger är att jag inte känner att jag alls reagerat tillräckligt starkt. Då blir jag besviken på mig själv och tänker att jag på något sätt varit respektlös emot mig själv.
Ibland kommer aldrig den där lugna känslan av att "stormen" lagt sig alls, trots att det egentligen inte stormar längre. Då känner jag att jag bara går och väntar på att nästa besvikelse ska dyka upp.
Under just dessa "stormar", som jag syftar på i skrivande stund, så handlar det allt som oftast om att jag känner mig oförstådd eller oviktig, av någon anledning. Anledningen i sig är inte det viktiga i detta sammanhang, utan känslan som uppstår. Att känna sig oförstådd och oviktig är en känsla som jag tyvärr måste leva med. Och det är inget nytt för mig. Jag har, så länge jag kan minnas, alltid tampats med att folk inte verkar förstå mig. Visserligen är det helt okej, för man behöver inte alltid bli förstådd. Men om någonting är väldigt viktigt för mig och jag försöker förmedla det till någon, så är det rent ut sagt sårande om den som jag valt att öppna mig för, för att dela med mig av mitt inre, inte verkar tycka att det är viktigt nog att försöka förstå eller lägga på minnet. Då får jag en känsla av att jag bryr mig för mycket och att det inte är besvarat.
Gång på gång har jag hört från nära och kära att jag bryr mig för mycket och att jag har ett tålamod som inte går att begripa sig på. Att jag är naiv och accepterar allt för mycket. Men det är just för att när folk försöker förklara vissa saker för mig så lägger jag det på minnet och gör allt jag kan för att försöka förstå. Om det någon gång krockar mellan mina och någon annan persons behov, så är jag alltid beredd att kompromissa. Känner jag däremot inte att den andre personens inställning är densamma så vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig.
Enligt mig så ligger den största problematiken hos mig. För att jag bryr mig för mycket. Det är bara det, att det är väldigt svårt att bry sig mindre. Jag kan stänga av helt, men då stänger jag verkligen av helt. Och slutar också att bry mig helt. Vilket leder till att jag blir kall som en isbit. Det är inte heller något bra alternativ alla gånger.
Gaaah, jag blir galen! Ibland önskar jag bara att jag hade en fot i röven. En alldeles egen en, som försöker och förstår och som även har en axel. En axel att gråta ut på, om det behövs.
