Brev på posten.
Ångesten kommer ibland som ett brev på posten. Det är en känsla som inte går att beskriva. En känsla som kommer helt utan förvarning och helt plötsligt känner jag mig både ensam och övergiven samtidigt som jag känner mig trött och nästan lite sjuk. Vad beror det på? Kanske beror det på att ett viss person inte ger mig det jag behöver. Kanske beror det på sorgen som ligger djupt i min själ. Kanske beror det på oron och ovissheten angående framtiden och vad som komma skall. Kanske beror det på allt som hänt och som inte blivit bearbetat. Det känns som om jag skulle behöva prata om alla känslor och händelser, men jag blir trött av bara tanken på att riva upp allt igen. Så, vad gör man? Lever i nuet och tar allt en dag i taget? Eller ska man riva upp allt i hopp om att det inte bryter ner en helt och hållet? Den som lever får se..
De tankar som försvann i april börjar komma tillbaka.. Oroväckande.
