Befriande, eller inte?
Vad händer? Hur blev det såhär? Jag känner inte igen mitt sätt att se på detta. Ständigt analyserar jag sönder allt, men denna gång i en mycket mindre utsträckning. Har jag blivit härdad, äntligen? Har jag, som jag så många gånger strävat efter, äntligen lärt mig att koppla bort? Eller försöker jag förneka det uppenbara? Varför känns det inte som om detta är jag? Eller är det jag? Jag vet inte, men trots allt så känns det ganska befriande på något sätt.. Befriande.
Kommentarer
Trackback
