Underligt.
På grund av vissa omständigheter så har jag inte uppdaterat så flitigt (läs:inte alls) på ett tag. Har inte möjlighet till det hela tiden. Dessutom så händer det så mycket vissa perioder så att man inte får någon bukt alls på någon känsla alls.
Någonting känns så fruktansvärt underligt.. Jag kan inte sätta fingret på vad det är exakt, men någonting känns så konstigt. Jag har en liten aning om vad det handlar om, men jag vet inte säkert. Jag vet inte hur jag ska hantera vissa situationer, saker och känslor som uppstår. Kanske är det en naturlig del av livet och en naturlig del i processen i att finna mig själv. Eller så är det ett tecken på att jakten jag genomgår, för att åter finna mig själv, går i fel riktning. Vad gör man när man inte vet själv? Fortsätter man trots dessa fruktansvärt underliga känslor? Eller ska man se det som ett tecken på att saker inte är som det borde och med det i åtanke dra sig lite tillbaka? Beror alla dessa känslor på att hjärnan aldrig får lugn och ro längre? Behöver jag en semester eller en radikal förändring i min livssituation? När man inte vet någonting om sig själv längre, ska man då bygga upp sig på nytt eller försöka finna det som en gång fanns? Vad gör man när man tappat sig själv, försöker reparera gamla sår, och sedan inte ens förstår vart man ska eller vad som krävs? Ska jag bygga upp mig själv på nytt eller försöka finna det som en gång fanns?
Ibland kan jag sitta, ligga eller stå och känna att jag inte vet alls vem jag själv är. Jag känner mig inte bekväm alls och får en känsla av att jag är en främling för mig själv. Jag tänker typ "hur skulle jag reagera i denna situation". Men det är ju ingenting som ska behöva funderas på, utan det ska ju komma av sig själv. Typ som att man försöker göra någon annan till lags, fast det handlar om mig själ.
Någon?
låter som du överanalyserar alla dina beslut. följ hjärtat och känslan i kroppen oftast blr de bäst då. inte alltid men oftast och man får se de är mer rätt än fel så de borde vara den rätta vägen!lycka till <3
Påriktigt, vad är det som gör det så jävla synd on dig? Du är ensamstående som majoriteten av kvinnorna i sverige. Ryck upp dig, ta hand om DITT barn och sluta tycka så jävla synd om dig själv för det är det inte. Skaffa ett jobb och prioritera Ditt barn istället för att supa och knulla medans du har barnvakt till höger och vänster!
Till dig "anonym".
Jag har en ganska träffsäker gissning på vem du är, och du ger mig galla så det räcker och blir över.
Du "anonym" har bipolärt syndrom, yttra dig inte i dina nedstämda perioder. Sök hjälp.
Är det någon som "rullar runt och missbrukar" så är det fan du din fula fan.
Nathalie är en kvinna i sina bästa år, hon är stark och visar vad sann kvinnlighet är genom sitt mod att dela med sig av sin bedårande själ här!
Och vet du en sak "anonym", jag skulle backa upp Nathalie i vad som helst. Så som du förnedrar är fruktansvärt omänskligt.
Jag ger en eloge till Nathalie! Och jag är bra säker på att övriga världen gör likaså!
Nathalie, keep going! <3
